En passagerare slog sönder min dotters surfplatta för att lugna sin son… men kort därefter fick hon själv panik 😱✈️
Jag heter Bethany. Jag flög tillsammans med min femåriga dotter Ella och hoppades att den två timmar långa flygningen skulle bli lugn.
Ella satt vid fönstret, tittade på en tecknad film på surfplattan och störde ingen. Jag tog fram en bok, men snart lade jag märke till familjen mitt emot oss.
Deras son, ungefär i Ellas ålder, vred sig hela tiden, sparkade på sätet och klagade:
— Jag har tråkigt! Ge mig mobilen!
— Vi har bestämt oss för en semester utan skärmar, svarade hans mamma. — Hitta på något annat.
Men pojken hade redan sett Ellas surfplatta.
— Jag vill också se tecknad film!
Efter en stund lutade sig hans mamma över gången och vände sig till mig:
— Skulle du kunna lägga undan surfplattan?
Jag såg förvånat på henne.
— Varför?
— Vi har förbjudit vår son skärmar, och er dotter retar honom.
— Ella sitter lugnt och stör ingen.
Kvinnan rynkade pannan.
— Så ni struntar alltså i ett annat barns känslor?
— Era familjeregler ska inte begränsa min dotter.
Efter det började pojken gnälla ännu högre:
— Jag vill ha hennes surfplatta!
Hans mamma tittade på mig och sa demonstrativt:
— Jag vet, älskling. Vissa människor är bara väldigt själviska.
Jag försökte att inte reagera.
Men några minuter senare sträckte kvinnan plötsligt ut handen över gången och slog till surfplattan.
Den föll i golvet.
Sprickor spred sig omedelbart över skärmen.
— Mamma! — skrek Ella. — Min surfplatta!
Jag vände mig hastigt mot passageraren:
— Vad har ni gjort?!
Hon drog efter andan falskt:
— Oj! Det var en olycka. Jag vände mig bara fel.
Men hennes nöjda leende avslöjade henne.
— Det kanske till och med är bäst så, — lade hon till. — Det är inte bra för barn att titta på skärmar hela tiden.
En flygvärdinna kom fram till oss. Kvinnan började genast hävda att det hade varit en olycka.
Stewardessen antecknade hennes uppgifter och sa att man kunde reda ut det formellt efter landningen.
Jag kramade min gråtande dotter.
— Vi ska fixa det, det lovar jag.
Jag tog fram min bok, och snart lugnade sig Ella när hon tittade på bilderna.
Men sonen till kvinnan utan tecknad film blev bara mer och mer okontrollerbar.
Han sparkade på sätet, ryckte i brickbordet och slet saker ur sin mammas väska.
— Sluta! — upprepade hon irriterat.
— Det här är den värsta semestern någonsin! — skrek pojken.
Plötsligt knuffade han till det nedfällbara bordet.
Kaffekoppen välte rakt ner i kvinnans knän och in i hennes öppna väska.
Hon skrek och reste sig tvärt.
Plånbok, biljetter och pass föll ut på golvet.
Innan mamman hann böja sig ner trampade pojken på passet med sin blöta sko och drog det genom kaffepölen.
Kvinnan ryckte åt sig dokumentet och blev blek.
Sidorna hade klistrat ihop sig, fotot var blött och omslaget skrynkligt.
Stewardessen kom fram igen.
— Vi flyger till Paris, — sa den skrämda passageraren. — Kommer vi ens att släppas igenom med ett sådant pass?
Stewardessen granskade det noga.
— Jag kan inte garantera det. Gränskontrollen kan bedöma dokumentet som skadat.
— Men hotellet och utflykterna är redan betalda! Gör något!
— Det går inte att återställa ett pass på ett flygplan.
Kvinnan började torka sidorna med servetter, men hon bara smetade ut bläcket och rev sönder det våta pappret.
Hennes son klagade igen över att han hade tråkigt.
Hennes man tittade tyst ut genom fönstret.
Och Ella läste lugnt bredvid mig.
När planet började gå ner frågade min dotter:
— Mamma, ska vi baka muffins hemma?
— Självklart. Och kakor också.
När jag lämnade planet såg jag den kvinnan för sista gången.
Hon stod i gången med det förstörda passet i handen och försökte panikslaget få tag på konsulatet.
Jag sa ingenting.
Ibland lär livet en människa en läxa av sig självt.
Och på den här flygningen var den trasiga surfplattan långt ifrån det största problemet.
