I ryggsäcken till min 15-årige son hittade jag märkliga små vita kulor. Han sa att det var godis, men jag förstod direkt: han ljög…
På kvällen höll jag på att tömma min femtonårige sons skolryggsäck. Jag förväntade mig inget ovanligt — jag ville bara kasta skräp och få ordning, eftersom han alltid slängde ryggsäcken i ett hörn och lovade att ta itu med den ”sen”. Men under skolböckerna stötte min hand på en liten skrynklig påse av vitt papper. Först trodde jag att det var skräp, men det fanns tydligt något inuti. Försiktigt vek jag upp papperet — och stelnade till. Där låg små vita kulor, som ovala klumpar. De var släta, matta och luktade konstigt av fukt. Det här såg absolut inte ut som vare sig pastiller, tabletter eller vanliga godisbitar.
Just då kom min son in i rummet. Jag visade honom fyndet och frågade vad det var. Han blev märkbart rädd, men vred snabbt bort blicken och svarade alltför lugnt:
— Det är bara godis. Några killar från parallellklassen gav mig dem.
På hans röst hörde jag direkt att han ljög. Jag tog en av kulorna med en servett och tryckte lätt på den. Skalet sprack — och en iskall känsla for genom ryggen på mig. Det var inget godis. Det var ägg. Riktiga ägg från någon sorts varelse.
Min son förstod att det inte längre var någon idé att dölja sanningen. Det visade sig att en pojke i parallellklassen hade ödlor hemma och länge hade burit med sig deras ägg till skolan. Han visade dem för andra, berättade om dem och sålde dem till och med till sina klasskamrater. Min son blev nyfiken. Han ville gömma äggen i sitt rum och vänta på att något skulle kläckas. Han hade redan läst på nätet hur man skulle hålla dem varma, var de skulle förvaras och vad man senare skulle mata ungarna med. Han pratade om det så uppspelt, som om det vore ett oskyldigt experiment.
Och jag stod där och insåg att om jag inte hade hittat den där lilla påsen, så kunde något levande en dag ha dykt upp i vår lägenhet — och det var definitivt inga godisbitar.
