Tjuvjägarna hängde upp en skogvaktare i ett träd upp och ner och skrattade medan de gick därifrån: ”Ha en trevlig stund.” Men när en varg kom springande från skogens djup efter hans rop, gjorde rovdjuret något som fick skogvaktaren att nästan svimma. 😲😢
Skogvaktaren hade sett tjuvjägarna redan på långt håll. Fyra män gick längs skogsvägen med gevär och släpade sitt byte. Han gick genast fram till dem och sa bestämt:
— Sluta omedelbart att jaga och lämna skogen. Det här är ett skyddsområde.
De såg på varandra och skrattade. Den gamle mannen var ensam, medan de var fyra — kraftiga, fräcka och säkra på sin straffrihet.
— Du får stå för dina ord, gubbe. Det finns ingen som kan bestämma över oss, sa en av dem.
Allt gick mycket snabbt. De grep honom, kastade honom i snön och band hans händer och fötter. Han försökte slita sig loss, men styrkeförhållandet var ojämnt.
— Låt oss hänga upp honom i ett träd som levande bete. Björnarna och vargarna får en rejäl lunch i dag, föreslog en av tjuvjägarna.
De kastade upp repet över en tjock gren, hängde upp honom upp och ner och knöt fast knutarna ordentligt. Blodet rusade upp i huvudet, och det svartnade för ögonen.
— Ha en trevlig stund. I morgon kommer vi tillbaka för dina ben, ropade de till sist innan de gick skrattande därifrån.
Snön föll i stora flingor, och skogen sjönk in i tystnad. Den gamle mannen hängde där, hjälplös, med domnade armar. Han förstod att han inte skulle kunna komma loss själv, även om han kämpade till sista stund. Han skrek och ropade på hjälp, men runt honom fanns bara skogen. Och plötsligt hördes ett prassel långt borta.
Han väntade sig att se människor, men mellan träden dök en grå skugga upp.
En varg.
Rovdjuret stannade först på avstånd och iakttog honom noggrant. Sedan tog det ett steg, sedan ett till. Snön knastrade tyst under tassarna. De bärnstensfärgade ögonen lämnade inte mannen.
Skogvaktaren stod stilla.
— Så var det slut… — hann han tänka. — Nu är det kört.
När vargen ylade långt och utdraget, knöt det sig inuti den gamle mannen.
— Den kallar på sina vänner också… — tänkte han.
Han tog redan farväl av livet i tankarna när djuret gjorde något som fick mannen att tappa andan och en iskall rysning att löpa längs ryggen. 🫣😱
Vargen hoppade upp och tog tag i repet med tänderna. Den gamle trodde att djuret slet i det för att nå honom. Repet sträcktes och knakade. Skogvaktaren öppnade ögonen och såg hur rovdjuret rasande slet i repet, inte i honom.
Vid det tredje rycket släppte knuten, repet brast och den gamle föll tungt ner i snön. Han låg där och kunde inte tro att han levde. Vargen stod bredvid honom, andfådd, och såg lugnt på honom, som om den kände igen honom.
Då mindes skogvaktaren.
Förra vintern hade han råkat på en fälla som tjuvjägare satt ut, där en ung varg kämpade. Tassen var fastklämd, djuret morrade och försökte bitas. Han kunde ha gått vidare. Men han täckte djuret med sin jacka, öppnade fällan och släppte ut det i skogen.
Vargen hade vänt sig om och länge sett på honom. Nu hade den gjort samma sak.
Den gamle försökte resa sig. Vargen tog några steg tillbaka, ylade kort och försvann långsamt mellan träden.
