I en exklusiv restaurang mitt i huvudstaden var luften alltid fylld av dyra parfymer, lagrade viner och doften av finmat. Här var alla vana vid stora pengar, kända efternamn och människor som betraktade personalen som en del av inredningen. Den här kvällen kände Gabriel sig som platsens herre.
Han kom in självsäkert, utan att ens vända sig till sin älskarinna, som om hon bara var ett snyggt tillbehör till hans status. Med en arrogant blick granskade han gästerna och bedömde vem som stod under honom. Vid det bästa bordet satte han sig tyst, lutade sig tillbaka i stolen och tittade först därefter lojt på servitrisen.
Sofia gick fram lugnt med blocket i handen. Den rike mannens blick gled långsamt och föraktfullt över henne, från frisyr till slitna skor, och stannade vid de trötta händerna.
— Vatten. Och vinlistan, — sa han utan att titta på henne. — Men jag tvivlar på att den här sunkhaket ens har något anständigt.
Han började gnälla direkt, högt och demonstrativt, så att borden bredvid hörde. Han kommenterade rätterna, gjorde miner, höjde rösten och njöt av varje syrlig kommentar.
— Vet ni, jag åt en sallad på Frankrikes bästa restaurang, — sa han med ett leende. — Har ni något sådant här? Troligen inte.
— Vilken service… På sådana här ställen anställer man verkligen vem som helst.
Han gjorde det inte på grund av maten. Han ville förödmjuka servitrisen, provocera fram en reaktion och därigenom framstå som ännu viktigare inför sin älskarinna.
Kvinnan i den röda klänningen lutade sig mot honom och skrattade högt, för högt, som om hennes plats bredvid honom hängde på det skrattet.
— Så klok du är, älskling, — sa hon. — Hur vet du egentligen allt det där?
Sofia stod tyst och skrev ned beställningen utan att lyfta blicken. Folk i salen började vända sig om. Det var obehagligt för alla att se scenen, men ingen ingrep.
Gabriel insåg att det inte räckte. Han ville knäcka personalen helt. Han gick över till en tillgjord franska, gjorde meningarna krångligare med flit, drog ut på orden och njöt av stunden.
— Tu comprends ce que je te dis, espèce de mouton stupide ?
Han skrattade, säker på att han hade någon framför sig som inte skulle förstå ett enda ord.
Hans älskarinna skrattade också igen, utan att förstå innebörden men känslan av att hon borde göra det.
Sofia lyfte blicken.
Hon såg honom rakt i ögonen, lugnt och självsäkert. Inget förvirrat. Ingen rädsla. Tystnaden blev lång, och i den började den självgoda leendet på den rike mannens ansikte sakta försvinna när servitrisen plötsligt sa:
— Oui, bien sûr. J’ai tout noté.
— I vår restaurang finns alla rätter ni beställde.
— Mais ils ne sont pas destinés à des gens aussi méprisables que vous.
— Je vous demande de quitter la salle immédiatement, sinon j’appelle la sécurité.
Hon gjorde en kort paus och lade sedan till på sitt modersmål:
— Vi nekar er service. Vänligen lämna restaurangen.
Gabriel reste sig tvärt, ansiktet blossade av ilska.
— Va?! Jag ska stämma er! Vet ni ens vem ni talar med?!
Hans älskarinna såg förvirrat på dem, utan att förstå franskan eller vad som just hade hänt.
Sofia log svagt, nästan omärkligt.
— Bonne soirée, sa hon lugnt.
— Det finns kameror överallt här, tillade hon. — Alla kommer få veta hur ni betedde er.
Sedan vände servitrisen sig om och gick därifrån, och lämnade den rike mannen stående mitt i salen, under blickarna från alla som just hade sett att stora pengar inte räddar från förnedring.
