Jag är veterinär, och folk ringer mig ofta på nätterna. De är övertygade om att om man har en examen så ska man kunna lösa allt — från “katten nös” till “rädda mitt djur nu”.
Men Anna ringde på dagen. Och i hennes röst fanns en sådan trötthet att det lät som om hon inte hade sovit på flera månader.
— God dag, är det kliniken? Jag heter Anna. Jag har en tid… Jag har ett problem med min katt. Hon låter mig inte sova.
Uttrycket “katten låter mig inte sova” kan betyda vad som helst. Men i hennes röst fanns ingen irritation — bara oro.
Anna kom prydligt klädd och lite spänd. Hon var runt femtiofem, hade slätt hår och en kappa i samma färg som sina stövlar. I händerna höll hon transportburen så försiktigt som om det låg porslin där inne.
— Det här är Luna, sa hon. — Namnet valde min man. Men på nätterna är hon inte Luna, utan en väckarklocka med klor.
Från buren tittade stora, lugna ögon på mig. En stor grå katt, tät päls, inte minsta aggressivitet.
— Vad är det som händer? frågade jag.
Anna suckade djupt.
— Varje natt, ungefär vid tre- eller fyratiden, väcker hon mig. Först petar hon mig mjukt på kinden med tassen. Om jag inte reagerar så tar hon i hårdare. Hon kan bita mig i handen, dra ner täcket. Hon lugnar sig inte förrän jag går upp och sover på soffan i vardagsrummet. Och så fort jag går dit, lägger hon sig på min kudde och sover till morgonen.
— Hur länge har det varit så här?
— Ungefär tre månader. Först tänkte jag att hon hade förändrats. Sedan tänkte jag att det var stress. Psykoterapeuten sa att det var stressutlöst sömnlöshet och skrev ut lugnande… men det blev inte bättre.
Luna satt lugnt bredvid sin ägare och följde henne med blicken utan att släppa den.
Jag undersökte katten: hjärtfrekvensen var regelbunden, andningen klar, vikten normal. Ett helt friskt djur.
Och då slog det mig med fasa att problemet inte var katten. Inte katten alls.
— Anna, frågade jag försiktigt, hur känner du dig när hon väcker dig?
Hon tänkte efter.
— Dåligt. Hjärtat rusar. Munnen blir torr. Ibland känns det som att jag inte får luft. Först tror jag att blodtrycket stiger… så jag lägger en tablett under tungan och går till soffan. Efter ett tag blir det bättre.
— Har någon sagt att du snarkar?
Hon rodnade.
— En granne sa en gång att jag på natten liksom blir tyst… och sedan plötsligt drar efter andan.
Jag tittade på Luna. Hon tog fortfarande inte blicken från Anna.
— Det verkar som, sa jag långsamt, att Luna inte väcker dig för att hon är busig. Kanske reagerar hon på det som händer med dig i sömnen. Djur känner av förändringar i andningen eller oregelbunden hjärtrytm. För henne är det en varningssignal.
Anna såg på mig som om jag sagt något märkligt.
— Så ni menar… att hon räddar mig?
— Jag kan inte bevisa det, svarade jag. — Men en sak är jag säker på: problemet sitter inte i katten. Du behöver undersökas. Blodprover, blodsocker, hjärtat… kanske också andningen under sömnen. Börja där.
Hon var tyst länge och nickade sedan.
En vecka senare ringde Anna igen. Hennes röst lät annorlunda — levande.
— Jag har gjort undersökningarna, sa hon. — Mitt blodsocker är förhöjt… och jag har hjärtproblem. Läkarna sa att min andning ibland stannar på natten. Det är allvarligt…
Hon tystnade en stund.
— Om inte Luna hade väckt mig… hade jag fortsatt tro att det bara var mina nerver.
Nu är Anna under behandling. Hon har fått läkemedel, och sömnen har sakta blivit bättre.
Luna kommer fortfarande om nätterna — men hon väcker henne inte längre. Hon lägger sig bara bredvid henne… och spinner tyst.
