I dag efter jobbet satt jag i soffan och tittade lugnt på tv. Dagen var vanlig, tyst och hemtrevlig. Min dotter sprang omkring bredvid mig och mumlade för sig själv, som hon gör varje dag. Hon är bara två år gammal, blandar fortfarande ihop orden och pratar väldigt enkelt, så jag brydde mig knappt om det.
Plötsligt kom hon alldeles nära mig, ställde sig rakt framför mig, som på ett foto, korsade armarna och rynkade pannan.
— Pappa… sa hon allvarligt.
— Ja, gumman? — log jag och trodde att jag skulle få höra något om leksaker eller kakor.
— Jag vet en hemlighet.
Jag smålog till och med.
— Jaha, berätta då.
— Du är inte mormors son.
Jag frös till. Först trodde jag att jag hört fel.
— Vad sa du?
— Du är inte hennes son, upprepade hon, nu lite mer förolämpat.
Jag skrattade och tänkte att det bara var en barnslig fantasi.
— Varför tror du det?
Hon rynkade pannan ännu mer.
— Skratta inte. Det är sant.
Och då blev jag obekväm. Sådana ord kan inte ett litet barn hitta på själv. Någon måste ha sagt det till henne.
— Gumman, har mormor sagt det till dig?
— Nej.
— Mamma?
— Nej.
Jag böjde mig ner mot henne.
— Vem då?
Hon såg mycket allvarligt på mig och sa med sitt enkla barnspråk något som chockade mig helt.
— Jag själv.
— Vad menar du med själv? — jag förstod inte.
Hon började förklara så gott hon kunde:
— Du är inte lik. Mormor är vacker. Hon har fint hår. Fina läppar. En klänning med blommor.
Hon pausade, tittade på mig och tillade:
— Och du… usch.
— Vad menar du med “usch”? — jag kunde inte hålla mig.
— Du har skäggstubb. Och hår här, sa hon och pekade med fingret på min bröstkorg. — Du är inte snygg. Då är hon inte din mamma.
Sedan lutade hon sig fram mot mig och viskade:
— Säg det inte till någon. Mormor skulle bli ledsen.
Först sa jag ingenting, sedan började jag skratta så mycket att tårarna kom. Jag lovade henne att inte säga något till någon.
Men på kvällen berättade hon samma sak för både mormor och mamma. Med samma allvarliga ansikte och samma argument.
