Jag gick nästan automatiskt ut på balkongen — för att öppna fönstret, känna den friska luften, vakna till. Och plötsligt stannade min blick, som om den snubblat, mot väggen. Det var något där. Det rörde sig.
Sakta, märkligt, som om det fick eget liv, drog allt i mig ihop sig. Den första tanken: en skugga. Den andra: en orm. Hjärtat drog ihop sig, handflatorna blev svettiga, andningen blev knackig. Jag stod orörlig och stirrade på det, rädd att ens blinka.
Men ju längre jag tittade, desto tydligare blev det: det liknade inte en orm. Rörelserna var annorlunda — ryckiga, hjälplösa. Varelsen verkade krypa inne i väggen medan dess svans blev kvar utanför. ”Säkert något stort med en tunn svans”, tänkte jag.
En våg av rädsla och avsky sköljde över mig, blandad med fasa. Jag kände mig som vittne till något förbjudet, något som inte var menat för människors ögon. Jag ville skrika och samtidigt bara gå därifrån och glömma allt.
När jag upptäckte vad som faktiskt satt i min vägg blev jag i chock…
Skakande gick jag närmare. Och då förstod jag att den satt fast i en spricka i väggen. Och plötsligt gick det upp för mig — det var en skink, en riktig ödla. Levande.
Och i samma stund förbyttes rädslan hastigt i medkänsla. Den kämpade, klamrade sig fast med sina små fötter, men kunde inte ta sig loss. Jag såg hur utmattad den var, såg dess svans darra, och mitt hjärta värkte av medlidande.
Jag samlade all min mod och hjälpte den försiktigt loss. Hjärtat bultade, men jag gjorde det. Skinken stannade ett ögonblick och for sedan snabbt iväg, som om inget hade hänt.
Senare fick jag veta att skinkar inte är farliga för människor. De är inte giftiga, inte aggressiva, och biter endast om de blir mycket skrämda eller illa behandlade.
Vanligtvis är de bara rädda och försöker fly. Och märkligt nog, efter all denna rädsla, kände jag lugn. Inte bara att jag inte längre var rädd — jag kände att jag hade gjort rätt.
