En ung man gifte sig med en 70-årig arabisk änka utan kärlek. Han visste mycket väl att efter hennes död skulle hela arvet — stora pengar — gå till honom. För detta var han beredd att stå ut ett par år. Särskilt som kvinnan efter en stroke knappt gick och verkade mycket svag.
Bröllopet gick tyst förbi, utan glädje och utan gäster. Han såg bruden för första gången — i en täckande klänning och under en tung sidenhijab. Ansiktet dolt, blicken sänkt. Hon sa inte ett ord under hela tiden — så var traditionerna.
På bröllopsnatten blev de ensamma i ett enormt sovrum. Mannen lade sig på soffan, vände ryggen till sängen och låtsades sova. Han ville inte ens röra den gamla kvinnan.
Utanför blinkade stadens nattljus. I rummet rådde tystnad. Han kände hennes närvaro — alldeles nära.
Efter en stund reste hon sig långsamt. Han kisade, trodde att hon inte skulle märka.
Kvinnan gick fram till spegeln och började ta av sig hijaben, övertygad om att maken sov.
Och i det ögonblicket såg han det som fyllde honom av verklig skräck…
Under hijaben fanns ett ungt ansikte. Slät hud. Skarpa drag. Inga rynkor. Inga spår av sjukdom. Framför spegeln stod en ung flicka.
En riktig fasa grep honom. Det kunde bara betyda en sak: inget arv skulle bli hans.
Hon var ung. Hon skulle överleva honom. Och skiljas kunde han inte — traditionerna tillät det inte. Han hade hamnat i en fälla av sin egen making. Nu skulle han tvingas leva resten av sitt liv med en kvinna han inte älskade, för pengar han aldrig skulle få.
Han såg på henne, oförmögen att vända bort blicken.
Då vände sig hustrun långsamt om. Kom fram till soffan. Böjde sig så nära att han kände hennes andetag.
Tyst, nästan som en viskning, sade hon:
— Jag vet varför du gifte dig med mig.
En kort paus.
— Men du får ingenting.
Hon reste sig och gick lugnt därifrån, lämnande honom liggande i mörkret med den tanken.
Den natten sov han inte. Och för första gången förstod han att det hemskaste i den här historien inte var pengarna… utan att han själv blivit offer för sin egen girighet.
