Mormor bodde vid skogsbrynet. Huset var gammalt, pensionen liten, pengarna knappt tillräckliga ens för mediciner. Varje höst och vår var hon tvungen att gå in i skogen för att plocka svamp och bär. Hon visste att det var farligt, men hon hade inget val.
Den dagen tog hon som vanligt på sig sin slitna sjal, tog en gammal tygpåse och gick längs den välkända stigen. Skogen var tyst, fuktig efter nattens dimma. Under fötterna prasslade fjolårslöv, långt borta hackade en hackspett på ett träd. Allt kändes bekant och lugnt.
Plötsligt hörde hon ett märkligt ljud. Först trodde hon att ett barn grät. Ljudet var hesligt, klagande, som ett tyst stön. Mormor frös till. Hjärtat drog sig obehagligt samman. Hon gick långsamt mot ljudet, försökte låta bli att göra något ljud.
Efter några steg såg hon det.
En liten björnunge satt i buskarna och sprattlade, försökte komma loss. Pinnen satt fast i en metallfälla. Metallen hade trängt in i pälsen och huden, blodet hade redan torkat på den bruna pälsen. Den försökte morra men gav bara ifrån sig ett klagande pip.
Mormor förstod att det var en tjuvjägares fälla. Hon visste också att en björnhona kunde vara i närheten. Men hon kunde inte gå därifrån.
Hon talade tyst med björnungen, som om det vore en rädd valp. Försiktigt gick hon närmare, tog av sjalen från axeln och lade den över björnens nos så att den inte skulle bita av rädsla. Hennes händer skakade, fingrarna lydde inte, men hon kände ändå mekanismen på fällan.
Metallen var hård. Hon var tvungen att luta all sin vikt mot den. Fällan gnisslade och öppnade sig. Björnungen drog snabbt bort tassen och backade, andfådd.
Mormor föll ner på knä för att hämta andan.
I det ögonblicket knakade en gren bakom henne.
Hon vände sig långsamt om.
Några meter bort stod björnhonan. Enorm, mörk, stilla. Hon tittade direkt på den gamla kvinnan. I rovdjurets blick fanns ingen förvirring, bara spänning och beredskap.
Mormor sprang inte. Hon visste att hon inte skulle hinna. Hon sänkte bara långsamt blicken och viskade tyst: „Jag ville inte skada.” Björnungen gick fram till sin mamma och tryckte sig mot henne. Sedan tittade den plötsligt på mormor som om den ville förklara något.
Björnhonan tog ett steg framåt. Mormors hjärta stannade.
Men rovdjuret attackerade inte. Hon tittade länge på kvinnan, frustade sedan tyst, vände sig om och tog ungen in i skogen.
Mormor satt länge kvar på den kalla marken, utan att kunna resa sig. Först när skogen blev vanlig och tyst igen insåg hon att hon levde.
Och i det ögonblicket kände hon tydligt att hon hade blivit skonas i den här skogen.
