Telefonen ringde vid ettiden på natten, när huset redan länge hade sjunkit in i tystnad. Modern låg i mörkret och lyssnade på den gamla väggklockan med mässingspendel, ett arv från hennes egen mor, som slog ett dämpat slag. Nästan genast därpå hördes telefonens ringning i salongen.
Hon satte sig långsamt upp i sängen och lyssnade. I det här huset var varje ljud henne bekant: plankans knarr vid tröskeln, elementets tysta suck, det knappt hörbara bruset av vinden utanför fönstret. Benen lydde dåligt, särskilt om natten, men hon kände sig fram till tofflorna, drog på sig morgonrocken och gick längs den mörka korridoren mot telefonen.
Luren var varm. Modern pressade den mot örat, beredd att höra vad som helst — bara inte det som följde.
— Mamma, öppna dörren, snälla. Jag fryser så mycket.
Rösten var hjärtskärande välbekant. Intonationen, de utt dragna vokalerna i slutet av meningen, det tysta sättet att tala som om hon bad om ursäkt — det var Annas röst. Alltid.
En klump bildades i hennes bröst. Förnuftet minde henne genast om att Anna varit död i fyra år; hon hade omkommit i en fruktansvärd olycka. Modern själv hade stängt kistan och åkte varje vecka till graven.
Och nu ringde Anna — hur var det möjligt?
— Jag står på verandan, fortsatte rösten. — Snälla, öppna.
Modern förstod inte hur hon stod vid ytterdörren. Hon tände verandans ljus och tryckte ögat mot tittöppningen. Vad hon såg därute fyllde henne av skräck.
Gården var tom. Under gatlyktans sken låg det blöta asfalt, en gammal bänk tecknade sig mörk mot väggen — och ingen fanns där.
— Anna, är det verkligen du? frågade hon med skakig röst, utan att släppa tittöppningen.
I andra änden av tråden blev det några sekunders tystnad, och sedan hördes ett främmande, fumligt skratt.
— Nej… förlåt. Jag är inte Anna. Jag heter Emma. Jag tror jag slagit fel nummer. Jag har druckit lite och blandat ihop… Förlåt.
Modern lade långsamt på luren och stod länge vid dörren och tittade in i tomheten genom tittöppningen, förstående att det fruktansvärda med den här natten inte var samtalet i sig — utan hur villigt hennes hjärta hade trott på det.
