En treårig pojke bodde med sina föräldrar på en liten gård utanför staden. De hade allt som brukar finnas på sådana platser: höns, ankor, kor, getter och en stor svinstall där det alltid var varmt, livligt och doftade hö.
Pojken var van vid djuren från tidig ålder, kände igen deras ljud och brukade ofta se på när mamman matade dem på morgonen medan pappan lagade staket eller bar vatten.
Den dagen blev föräldrarna distraherade i bara några minuter. Pojken blev kvar på gården ensam och hörde plötsligt ett svagt pipande från svinstallen. Nyfikenheten blev starkare än förbuden. Han smög försiktigt in och såg bredvid en sugga två pyttesmå nyfödda kultingar. De låg hopkurade intill varandra, alldeles små och hjälplösa.
Utan att tveka grep pojken upp båda kultingarna under armarna och sprang ut på gården. I samma ögonblick ställde sig modern (suggan) hastigt upp, kände faran och rusade efter honom.
Utifrån såg det skrämmande ut: en enorm sugga sprang efter barnet som snubblade fram och ropade något.
— Du förstår inte, jag räddar dem! — ropade pojken och tryckte kultingarna intill sig.
Föräldrarna, som hört oväsendet, rusade ut ur huset och stod stela av fasa. De trodde att suggan hade blivit galen och skulle skada deras son.
Men när sanningen uppenbarade sig blev föräldrarna fullständigt chockade.
Pappan var precis på väg att kasta sig fram, men i sista stund stannade pojken, vände sig om och skyddade kultingarna med sin kropp. Suggan stannade också och började bara grymta högljutt och stampa nervöst med hovarna.
Först då blev det klart: hon attackerade inte, hon skyddade sina ungar.
När pojken togs in i huset och lugnades ner berättade han plötsligt, mellan snyftningarna, varför han gjort allt detta. Dagen innan hade han hört sin pappa säga att till mammas födelsedag skulle man behöva slakta suggan till festmåltiden. Pojken bestämde sig för att kultingarna måste räddas genast, annars skulle de också lida.
— De är barn, precis som jag, — snyftade han till pappan. — Jag tycker synd om dem.
Föräldrarna tittade på varandra utan att veta vad de skulle säga. Mamman var den första som föreslog en utväg:
— Okej då, vi ställer en höna på bordet istället.
Men pojken började gråta ännu högre, grep tag i sin pappas ben och skakade bestämt på huvudet. Till slut var det på festen bara tårta, frukt och te på bordet, och i svinstallen fanns en hel och oskadd familj kvar.
Och pojken gick länge och kollade till kultingarna för att försäkra sig om att de mådde bra, och sa varje gång allvarligt:
— Jag sa ju det, jag räddade dem.
