När Lia öppnade ögonen snurrade världen. Hon kände bara smärta.
Dämpade röster hördes i korridoren. Hon kände igen chefsöverläkarens stämma:
— Tillståndet är kritiskt… leverns svikt förvärras… högst tre dagar.
Genom väggen hörde hon även sin mans röst — Oliver.
Lia höll ögonen på glänt för att se. Dörren öppnades.
Oliver kom in med en bukett blommor, satte sig på sängkanten och tog hennes hand. Han strök hennes handled och viskade, övertygad om att hon var så sederad att hon inte hörde:
— Äntligen. Jag har väntat så länge. Ditt hus, dina konton, ditt företag… snart blir allt mitt.
Han log mjukt, nästan ömt. Lia förstod att han bara varit ute efter pengar.
Han reste sig, satte på sig medkänslans mask och sa i korridoren till sjuksköterskan: «Håll koll på henne. Jag är så orolig… hon är hela mitt liv.» Hans falskhet fick henne att må illa. Dörren stängdes.
Det hördes vattenplask i korridoren — de tvättade golv. Lia samlade kraft och ropade:
— Flicka… kom hit.
Dörren öppnades en aning och en ung vårdare, Maria, spänd men vaksam, kikade in. Hennes namnbricka visade «Maria».
— Ja? Mår du dåligt? — frågade hon, redo att larma läkare.
— Nej, — viskade Lia. — Jag måste be dig om något.
Hon grep tag i Marias hand så hårt hon orkade och dikterade adressen till ett kassaskåp, koden, listan på dokument, advokatens namn och anvisningar om vilka övervakningsinspelningar från kliniken som skulle tas.
Maria lyssnade och lovade: «Jag gör det. Jag lovar.»
När gryningen kom var allt ordnat. Alla papper på fastigheter, företag, investeringsportföljer och kassaskåp hade skrivits över till en välgörenhetsstiftelse. En mindre andel av fonden skrevs till Maria — tillräckligt för att hon skulle slippa hårt fysiskt arbete för gott.
Oliver kom tillbaka, redo att spela sin roll. Han satte sig bredvid Lia och hållande hennes hand viskade han:
— Hur mår du?
Lia såg på honom, utmattad men klar i rösten:
— Oliver… jag skrev på papprena.
Han stelnade.
— Vilka papper?
— Jag gav allt till en stiftelse. Du får ingenting.
Olivers ansikte förvrängdes.
— Vad har du gjort?! Ge tillbaka det! Allt är mitt! — vrålade han.
— Du ville att jag skulle dö, Oliver. Nu har du förlorat allt, svarade Lia.
