Varje natt förföljdes jag av samma känsla — att någon befann sig i mitt hem.
Den kom inte plötsligt. Först hördes ljud: svaga, nästan omärkliga. Golv som knarrade, som om någon tog försiktiga steg. Ett dovt slag — som om någon rörde vid en möbel. Ibland ett knappt hörbart prassel, som om någon öppnade en garderob eller rotade bland saker. Jag låg i mörkret, stel av skräck, rädd att ens andas.
Det kändes som om en främling rörde sig i min lägenhet. Inte djärvt, utan överdrivet försiktigt. Som om denna ”någon” kände mitt hem och inte ville bli upptäckt. Oftast hörde jag stegen mellan två och fyra på morgonen, när kroppen är tung och tankarna dimmiga.
På morgnarna hände märkliga saker. Föremål låg inte där jag lämnat dem: telefonen låg på sängen trots att den kvällen innan legat på bordet; kläder låg på stolen; och saker som absolut inte hörde hemma på golvet låg där. Ibland såg rummet ut som om någon hade rotat i garderoberna. Jag skyllde på trötthet och glömska.
Flera gånger vaknade jag mitt i natten med känslan av att någon tittade på mig. Men jag öppnade inte ögonen — jag intalade mig att det var en dröm. Tills rädslan blev för verklig.
En morgon vaknade jag skakande och förstod att det inte kunde fortsätta så här. Jag installerade en kamera i mitt sovrum och lät den vara på hela natten.
När jag såg inspelningen den morgonen blev jag förskräckt. Till en början hände ingenting. Jag sov. Men sedan… såg jag hur jag långsamt reste mig mitt i natten, satte mig på sängkanten och steg upp.
Kameran hade fångat allt. Jag gick runt i rummet, öppnade garderoben, tog fram saker och slängde dem på sängen och golvet. Jag tog telefonen, kontrollerade den och lade den någon annanstans. Jag slog till en stol som välte. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig, som om ingenting hade hänt.
Det fanns ingen annan i huset.
Förutom jag.
Jag mindes ingenting. Alla dessa nätter, all denna rädsla — det var jag. Min sömngång. Mitt andra, nattliga ”jag”. Det mest skrämmande var inte att någon rörde sig i mitt hem, utan att den ”någon” hela tiden var jag — och att en lång behandling nu väntade mig.
