Jag vet inte vilken veckodag det är idag. Torsdag, tror jag. Eller lördag. Efter förlossningen slutade tiden att existera — den blev en ändlös cirkel av gråt, sömnbrist och ständiga anklagelser.
Min man har suttit i soffan i tre timmar. Benet över det andra, mobilen i handen, på bordet ligger chips, fjärrkontrollen och en smutsig mugg. Jag vaggar barnet.
Mina händer skakar. Huvudet spränger. Jag minns inte när jag senast åt ordentligt.
Och ändå var det han — min man — som en gång sa:
”Om du inte föder mig ett barn så går jag. Jag behöver en familj och det är din plikt.”
Jag trodde honom. Jag var rädd för att bli ensam. Och nu … är jag ensam, bara med barnet i famnen. Han hjälper inte ett dugg. Att ge flaskan blir en tragedi.
När jag inte hinner laga middagen i tid ser han på mig som om jag misslyckats på ett prov:
— Kan du inte ta hand om barnet OCH maten samtidigt? Alla kvinnor klarar det.
Alla kvinnor…
Den natten sov barnet inte alls. Han skrek, krökte sig som om något gjorde ont. Jag gick runt i rummet en timme, två, tre. Mina ben höll knappt. Plötsligt kände jag hur världen slank bort. Jag fick en blick från min man — han tittade på TV och zappade, som om vi inte fanns.
— Du kan väl lugna honom nu, sa han utan att vända sig om.
Och det var allt.
Jag kände hur jag föll, utan att kunna göra något. Ett sus i öronen. Jag såg barnet glida ur mina armar men hann trycka det mot bröstet. Det sista jag hörde var min mans rop:
— Hej! Vad håller du på med?! Dö inte här!
Jag vaknade på sjukhuset. De första sekunderna förstod jag ingenting. Sen såg jag min man stå över mig, telefonen i handen. Han såg irriterad ut.
— Kan du återgå till dina uppgifter nu? sa han utan att ens hälsa. — Jag är hungrig. Och ditt barn skriker hela tiden.
DITT barn. Inte ”vårt”.
Han frågade inte hur jag mådde. Inte vad som hänt. Han väntade bara på att jag skulle börja ta hand om honom igen.
Då sprack mitt tålamod och jag gjorde något jag inte ångrar alls.
Jag satte mig långsamt upp, såg honom rakt i ansiktet och sa:
— Nej. Jag kan inte. Och jag tänker inte.
Han rynkade pannan, som om han inte förstod.
Jag fortsatte:
— Jag ansöker om skilsmässa. Låt domstolen bestämma hur uppgifterna ska delas. Några dagar i veckan bor barnet hos dig. Ja, ja — du kommer äntligen få veta vad det innebär att byta blöja på natten och lyssna på gråt utan avbrott.
Han suckade kraftigt:
— Vilket nonsens? Du ska inte dra någonstans!
— Du misstar dig, svarade jag lugnt. — Jag kommer få tid att vila. Att sova. Att leva. Och du — du kommer ha plikten att vara far, inte en liggande prydnad på soffan.
Hans ansikte blev vitt.
— Och förresten, sa jag när jag reste mig, jag kommer inte glömma underhåll. Inte min del av egendomen heller. Du kommer ångra dig — inte att jag går, utan hur du behandlat mig under de här månaderna.
För första gången på månader kände jag att jag andades.
