Den dag hon skulle skrivas ut, när maken inte kom för att hämta Anna, kände hon för första gången under behandlingen en tung, klibbig känsla av oro. 😟
Efter fallet i trappan — hjärnskakning och bruten arm — låg Anna kvar på sjukhuset i flera dagar. Under den tiden hade maken varit överdrivet omhändertagande: han hälsade på nästan dagligen, kom med frukt och upprepade hur mycket han saknade henne och räknade minuterna tills hon var hemma igen.
När han fick reda på vad som hänt insisterade han på att hon skulle läggas in på stadens bästa privata klinik och betalade allt ner till sista krona.
Anna kände sig omgiven av omsorg. Hon var säker på att den mest älskande personen fanns vid hennes sida.
Men idag, på utskrivningsdagen, dök han inte upp. Anna ringde honom flera gånger — inget svar.
Hon satte sig på sängkanten och försökte intala sig att han bara blivit försenad… men oron växte allt starkare.
Anna öppnade dörren till rummet på glänt för att fråga sjuksköterskan i tjänst om någon ringt om hennes man. Och just då hörde hon röster i korridoren — två bårbärare viskade, men så pass högt att varje ord slog i henne som en stöt.
När Anna hörde deras samtal höll hon handen för munnen för att inte skrika och började sedan i panik att samla sina saker.
— Ja, mannen knuffade ner henne i trappan och hon överlevde, mumlade den ena. — Han kom varje dag, var rädd att hon skulle komma ihåg något. Men nej, hon tror att hon föll själv. Hjärnskakningen var kraftig. Tänk vad han hade tur, annars hade han åkt dit på riktigt.
— Ja, rikemannen hade tur, svarade den andra. — Men varför ville han bli av med sin fru?
— Det ryktas att han har en ung älskarinna. Och han vill inte dela sin förmögenhet.
Annas ben vek sig. En kall skräck kröp upp från hälarna till hjärtat och drog andningen till en isig klump.
De pratade om henne. Om hennes ”olycka”. Om hennes man.
Om att han ville att hon inte skulle resa sig efter fallet.
Anna grep tag i dörrkarmen, rädd för att låta ett enda ljud undslippa. Hennes hjärta slog så hårt att hon var övertygad om att någon skulle höra det.
En enda tanke skar igenom rädslans dimma: hon måste genast lämna det här sjukhuset. Försvinna. Innan maken förstod att hon hade hört allt.
