Allt började den där kvällen när min far, blek och förvirrad, tyst sade:
— De kommer att vräka oss om vi inte betalar tillbaka skulden.
— Pappa, har vi verkligen inga pengar kvar?
— Nej… jag har spenderat allt på din mammas mediciner. Jag vet hur vi kan ta oss ur det här, men…
— Vadå? Säg, pappa. Jag gör vad som helst.
— Min chef är beredd att betala vår skuld och helt stå för din mammas behandling, men han har… ett märkligt villkor.
— Vilket?
— Du måste gifta dig med honom.
— Menar du den där märkliga gamle mannen som alltid bär mask och hatt?
— Ja.
— …Jag går med på det. Familjen går först.
Bröllopet var anspråkslöst, utan gäster, som om det inte var en fest utan en affärsuppgörelse. Den unga hustrun klev in i det ståtliga palatset dit hon förts direkt efter ceremonin och kände hur en rädsla knöt sig i bröstet.
Nu var hon hustru till en man hon knappt sett.
På bröllopsnatten bjöd mannen in henne till sitt rum. På bordet brann ljus, mjuk musik spelade, vin stod framdukat — allt kändes för romantiskt för deras udda förbindelse.
Flickan skakade: hon var rädd, obekväm, äcklad, men hon bestämde sig för att uthärda allt för sin mor och hennes vård.
Mannen kom närmare. Han tog långsamt av sin hatt och förde sedan handen till masken han burit i åratal. Flickan frös till, knöt händerna. Masken klickade loss — och i nästa sekund skrek hon av skräck.
Framför henne stod ingen gammal man. Framför henne stod en ung man med djupa ärr i ansikte och på hals.
Han vek blicken och sade tyst:
— Det är följderna av en olycka. Jag överlevde mirakulöst, men ärren gjorde mig annorlunda. Människor var rädda för mig. Vände sig bort. Skrattade. Jag levde i många år gömd bakom den gamla mannens mask så att ingen skulle se hur jag egentligen såg ut. Men när jag såg dig… för första gången på länge ville jag leva annorlunda. Jag ville ge din familj allt jag kunde, bara du gick med på att vara vid min sida.
Flickan fann inga ord. Hjärtat bultade, andningen var flämtande. Han tog ett steg tillbaka.
— Jag är motbjudande, eller hur? Förlåt… Jag ville inte skrämma dig.
Hon skakade på huvudet och viskade:
— Nej… du är inte motbjudande. Jag behöver bara vänja mig. Jag trodde att det var en gammal man under masken. Men du… du är annorlunda. Och du räddade min familj. Jag vet inte vad som händer härnäst, men… du är inte skrämmande. Jag var bara i chock.
Han log för första gången på många år — försiktigt, som om han var rädd att såra henne.
