Det enda jag har kvar i det här livet är min femårige son. Jag har ensam uppfostrat honom från födseln, utan klagan, klarat alla svårigheter. Så kom diagnosen som vände upp och ner på allt: cancer.
Sjukdomen tog jobbet ifrån mig, skulderna växte, pengarna räckte inte — och det värsta var att jag fick ta med min son på cytostatikabehandlingarna.
Efter behandlingarna kom illamåendet, jag var så svag att jag knappt stod på benen, men vi hade inget val.
Vi åkte tunnelbana hem; jag drog upp huvan för att dölja min skalliga skalle, och min son satt bredvid och höll min hand och viskade:
— Mamma, snart är vi hemma.
En dag klev en äldre kvinna, kanske sjuttio år, på vagnen. Hon såg sig omkring, såg att det inte fanns sittplatser kvar, och stirrade plötsligt på mig, fast det satt flera friska män runtom som stirrade ner i sina telefoner.
— Har ni inget samvete kvar? sa hon högt. — Ungdomen är så oförskämd idag. Kan man inte resa sig för de äldre längre?
Mina händer skakade, men jag orkade inte förklara. En annan dag skulle jag rest mig. Den här dagen kunde jag knappt sitta.
— Där sitter män, kanske de… försökte jag tyst säga.
— Titta, hon svarar! — avbröt hon. — Sitter där som en fru, döljer sitt barn, tror att allt är hennes rätt!
Hon förolämpade mig medan jag var tyst. Vagnen var tyst; ingen sa något. Jag kände mig liten, förödmjukad, hjälplös. Jag höll tårarna tillbaka — inte framför min son.
Då hände något jag aldrig kunnat föreställa mig.
Min lilla, snälla pojke vände sig plötsligt mot kvinnan, blev arg på ett sätt jag aldrig sett, och slet av mig huvan i ett svep.
— Min mamma är sjuk! ropade han. — Ser ni inte? Hon kan knappt stå! Mormor, du är elak!
Kvinnan stelnade, som träffad av ett slag. Hon fick fram inget. Passagerarna, när de såg min kala skalle, verkade vakna: en man reste sig, en annan, en tredje.
På en sekund var hela raden tom. Alla stod, men ingen satte sig — som en tyst protest mot elakhet, mot orättvisa, mot förhastade omdömen.
Kvinnan sänkte blicken, mumlade något och vände sig bort. Jag kramade min son. Han var min enda beskyddare.
