Den kvällen föll en kall höstregn. En man var på väg hem när han hörde ett klagande gnäll vid vägkanten. Under en gatlykta, i det våta gräset, låg en schäfer — mager, skadad, med smutsig päls som klibbade mot kroppen.
Han satte sig försiktigt bredvid henne och räckte ut handen. Hunden skakade, men morrade inte; den gav bara ifrån sig ett tyst snyftande, som om den bad om hjälp.

— Håll ut, tjejen, — viskade han. — Jag tar dig till veterinären.
På djurkliniken, medan veterinärerna undersökte djuret, rynkade en av dem pannan:
— Hon är inte bara skadad… hon är dräktig.
— Va?.. — Mannen frös till.
— Hon är långt gången. Om hon inte föder idag kan hon dö.
Han stannade och väntade tills gryningen. Bakom glaset i förlossningsboxen rörde sig veterinärerna, och han satt på en plaststol och hörde hur regnet började igen utanför.
Vid gryningen hördes ett litet pip — hunden födde. Veterinärerna suckade av lättnad men möttes nästan genast av oroliga blickar.
— Titta på dem, det här är inte vanliga valpar, — viskade en assistent.

Valparna var märkliga: för stora för nyfödda, med utdragna nosar och ögon gula som bärnsten. Deras läte var inte valpens pip — snarare ett tyst, hesare jämrande.
— Det här är inte renrasiga hundar, — sa veterinären och böjde sig över en av dem. — Troligtvis är fadern… en varg.
Mannen höjde blicken.
— En varg?..
— Ja. Av märkena på moderns kropp att döma har hon kanske levt i skogen. Det händer — en vild varg parar sig med en hund och hybrider föds.
Hunden höjde trött huvudet och slickade en av sina ungar.

— De är ändå hennes barn, — sa mannen tyst.
En vecka senare tog han med sig schäfern hem. Valparna lämnades på centret — under forskarnas övervakning. En av veterinärerna sa:
— De här ungarna är en sällsynthet. Intelligenta, starka och lojala. Men de måste uppfostras försiktigt: en del av det vilda lever i dem.







