Planet hade precis stigit. Jag slog mig ner vid fönstret, tog på mig hörlurarna och tog fram en bok. Allt var lugnt — tills något kallt och obehagligt rörde vid min armstöd.
Jag vände mig långsamt — och stod mållös. På mitt armstöd låg en smutsig fot i en vit, men numera intilliggande, strumpa.
— Hej! — utbrast jag. — Vad är det här?!
Killen bakom mig brydde sig inte ens om att ta bort foten. Utan att släppa tidningen svarade han slött:
— Ta det lugnt, lilla gumman. Det är bara trångt.
— Trångt? Det är ingen ursäkt för att trycka in fötterna vart som helst! — sa jag skarpt, kände hur ilskan steg.
Han tittade äntligen på mig, flinade och sa, utan att flytta foten:
— Gillar du det inte — gå till business class. Där sägs det vara mer plats.
Några passagerare vände på huvudet. Jag kände hur ansiktet hettade.
— Ska jag hämta en kudde till dig? Eller fixa pedikyr?
Killen fnös:
— Du är för nervös. Slappna av, jag rör ju ingen.
— Jo, din strumpa rör MITT armstöd, — fräste jag. — Ett utmärkt startskott för flygningen.
Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att inte ställa till en scen. Istället gav jag honom en läxa i hyfs han inte skulle glömma.
Jag bad en flygvärdinna om te — varmt, svart, utan socker.
Efter ett par minuter stod koppen på brickan. Hans häl rörde fortfarande vid min armbåge.
Jag vände mig långsamt, log och sa mjukt:
— Vet du, du hade rätt… man behöver slappna av.
Och som av misstag välte jag koppen med hett te rakt på hans ben.
— Aah! Vad håller du på med?! — skrek han och drog tillbaka benet.
— Oj, förlåt, — svarade jag med helt oskyldigt uttryck. — Det är bara så trångt här… du förstår.
Passagerarna höll tillbaka sina leenden. Även flygvärdinnan gav mig en diskret blinkning när hon gick förbi.
Resten av flygningen satt han tyst och höll båda fötterna under sätet.
Manér-lektionen klar.
