En ung kvinna i enkel kjol och en gammal skjorta, i utslitna ballerinaskor och med en ryggsäck på ryggen, klev in i huvudkontoret för ett stort företag.
Hon stannade vid receptionen och sa lugnt:
— Kan jag få träffa er verkställande direktör?
Receptionisten, som satt bakom disken, blickade nedlåtande på henne och svarade kallt:
— Vi har ingen ledig tjänst som lokalvårdare.
— Nej, — svarade kvinnan tyst. — Jag är här i ett annat ärende.
Bakom henne började kontorsanställda viska och fnittra tyst.
— Vad har hon här att göra? väste någon.
— Titta på hennes kläder! Den där kjolen är nog från hennes mormor.
Kvinnan reagerade inte. Hon sänkte bara blicken något och stod stilla, som om hon inte hörde de giftiga kommentarerna.
— Ursäkta, — sade hon igen till receptionisten, — när kan er VD ta emot mig?
— Jag har informerat honom om er, han kommer ut strax, — svarade hon och gjorde en grimas.
En stund senare öppnades hissdörrarna och en äldre man i en dyr kostym klev ut. Han såg genast kvinnan och, till allas förvåning, log brett:
— Åh, Anna! Jag har väntat på dig länge.
En tystnad lade sig över kontoret. Alla blickar föll på kvinnan som man nyss skrattat åt.
— Låt mig presentera, — sade chefen till de anställda. — Detta är Anna, er nya närmaste chef.
Anna nickade lugnt, tog fram en mapp med dokument ur sin ryggsäck och sa självsäkert:
— Trevligt att träffas. Jag har redan satt mig in i företagets projekt och ser var vi kan förbättra arbetet. Idag diskuterar vi detaljerna.
Det fanns ingen överlägsenhet i hennes röst — bara lugn och saklighet. De som nyss skrattat stod nu med sänkta huvuden, utan att få fram ett ord.
En av medarbetarna försökte göra ett tafatt skämt:
— Vi… vi visste bara inte att ni…
Men chefen avbröt honom med en sträng blick.
— Anna, — sade han, — du har rätt att fördela teamet efter eget omdöme. Om någon inte lever upp till dina förväntningar får du fatta beslut om uppsägning.
Anna nickade:
— Tack. Men jag tror att alla här förtjänar chansen att bevisa att de arbetar för resultat, inte för sken.
Hon såg på dem som skrattat högst.
— Jag hoppas att denna dag blir en läxa för oss alla. Och början på något nytt.
Anna öppnade mappen, lade de första dokumenten på bordet och sade lugnt:
— Då börjar vi, herrar.
