Lastbilschauffören var på väg hem efter ett långt pass. Klockan hade länge passerat midnatt, vägen var öde — bara sporadiska strålkastare i fjärran och vinden som tjöt mot fönstren. Ögonen föll igen av trötthet, men han tvingade sig att hålla sig vaken — bara några kilometer kvar till avfarten hem.
Plötsligt såg han i mörkret något märkligt — en liten vit skugga som kröp mitt på vägen. Han bromsade tvärt — lastbilen stannade med ett gnissel, bara en meter från den lilla kroppen. Hjärtat bultade vilt, händerna darrade.
Han hoppade ur hytten, ofattande. På den snötäckta vägen, i nattens isande kyla, kröp ett ungefär ettårigt barn i en vit overall. Små tunna skor, ingen mössa, inga vantar. Kindernas var rosiga av kylan, läpparna darrade, andetagen knappt hörbara.
— Herregud… — fick föraren ur sig när han tog upp barnet i sina armar.
Sedan stelnade han av fasa när han såg något märkligt på barnet.
På ärmarna och bröstet syntes mörkröda fläckar. Han förstod genast att barnet inte bara gått vilse.
Föraren svepte in barnet i sin jacka, satte det i hytten och slog med darrande fingrar numret till polisen. Inom några minuter anlände polispatruller och en ambulans.
Sökandet inleddes. Spåren i snön ledde mot närmaste by, och snart fann polisen ett hus med dörren vidöppen.
Inne — en fruktansvärd syn: en kvinna låg medvetslös på golvet, bredvid en krossad flaska och blodspår. På sängen sov en man som luktade av alkohol.
Senare framkom att fadern under ett gräl slagit modern, och att barnet, skrämt av skriket, krupit ut ur huset i den kalla natten.
Modern räddades, fadern greps.
Och chauffören, som bara ville komma hem efter sitt skift, blev mannen som räddade ett barns liv.
