Klockan var redan nio på kvällen och jag satt fortfarande med en rapport — deadline närmade sig, cheferna var nervösa och jag fick sitta kvar. Min dotter var kvar hemma med min man. Jag var säker på att de hade det bra… tills telefonen ringde.
På displayen — min mans nummer. Jag svarade, förväntade mig hans vanliga „När är du hemma?“, men istället hörde jag en tunn, snyftande röst:
— „Mamma, det är jag…“
— „Ja, älskling, vad har hänt? Varför sover du inte? Var är pappa?“
— „Mamma, han är i badrummet. Jag har lite tid…“
En kall kår gick längs ryggen.
— „Lite tid till vad? Vad händer?“
— „Mamma, snälla kom hem snabbt. Pappa gör mig illa. Snälla, rädda mig…“
Jag började genast packa ihop, en hand drog igen väskan, den andra letade efter nycklarna.
— „Kan du förklara exakt vad han gjorde?“
— „Ja…“
Hon tog ett djupt andetag, som för att berätta det värsta. Och då sa min dotter något som fick mig att gå i chock.
— „Mamma… han tvingade mig att äta broccoli… Du vet hur mycket jag hatar broccoli! Jag drack fem glas vatten för att inte känna den hemska smaken!“
Jag frös till. Sen… klarade jag det inte.
Skrattet for ut av mig.
— „Åh, min stackars flicka… Vad gjorde den där ’monstret’ pappa mer?“
— „Han tvingade mig att tvätta mig! Tvätta mig, mamma! Och jag vill inte tvätta mig!“
— „Vilken olycka du är“, sa jag genom skrattet.
— „Och dessutom… sa han att jag måste sova. Men jag vill inte sova förrän du kommer hem.“
Jag höll på att falla av stolen av skratt. I mitt huvud såg jag den ’plågade’ ungen inlindad i en filt som om hon genomlevt en världskatastrof.
Och plötsligt hördes steg i bakgrunden.
— „Vem pratar du med?“ — hörde jag min mans röst.
— „Med ingen!“ — kastade min dotter ur sig och la på.
Efter ett så dramatiskt slut återstod bara att köra hem och „rädda“ min förolämpade lilla tjej från… broccoli, duschen och läggdags för tidigt.
Ibland tror jag att hon har talang för skådespeleri. Ibland — att hon ärvt min känsla för dramatik.
Men ärligt talat körde jag hem med ett leende från öra till öra.
