En 70-årig pensionär kom varje dag till samma köttaffär. Hon var kort, lätt hopkrökt, bar en gammal kappa och drog en utsliten vagn på hjul.
— „Som vanligt, fyrtio kilo nötkött”, sa hon tyst och räckte fram händerna med prydligt vikta sedlar.
Kötthandlaren — en ung kille — blev varje gång förvånad. Fyrtio kilo! Det är ju nästan halva slaktkroppen. Först trodde han att kvinnan kanske försörjde en stor familj. Men vecka efter vecka upprepades samma sak.
Kvinnan sa nästan ingenting, såg ingen i ögonen, tog påsarna och gick. Hon utstrålade en konstig, stickande lukt — en blandning av järn, rutten köttdoft och något annat kötthandlaren inte kunde identifiera.
Rykten spreds snabbt på marknaden. Säljare viskade:
— „De säger att hon matar sin sons familj.”
— „Eller matar hundar.”
— „Eller kanske har hon en illegal restaurang…”
Kötthandlaren trodde inte på skvaller, men nyfikenheten växte. En kväll bestämde han sig för att följa efter henne — han väntade tills hon lämnade butiken och följde på avstånd.
Kvinnan gick långsamt men stadigt, drog sin tunga vagn över den snöiga vägen. Hon korsade stadens utkant, passerade övergivna garage och gick mot en gammal fabrik — den som stått tom i tio år.
Kötthandlaren stannade. Hon gick in och försvann med sina påsar.
Tjugo minuter senare kom hon ut igen — utan några väskor. Inget tecken på kött.
Nästa dag upprepades allt. På tredje dagen höll inte kötthandlaren längre. När hon försvunnit in tassade han efter.
Inne i fabriken luktade det konstigt. Han hörde dovt, märkligt ljud. När han tittade in i hallen genom en springa i väggen stannade hjärtat nästan —
Inuti, bakom massiva burar, satt fyra enorma lejon. Deras ögon glittrade i lampans svaga ljus. På golvet låg ben och färska köttbitar.
Och i ett hörn, i en gammal fåtölj, satt den där gamla kvinnan och viskade ömt:
— „Var lugna, mina kära… snart får ni er kamp… folk kommer att komma, de ska titta…”
Kötthandlaren backade, trodde knappt sina ögon, och då vrålade ett av lejonen — ljudet ekade i den tomma salen. Kvinnan vände sig om och såg honom.
— „Vad gör du här?!” fräste hon.
Killen sprang ut och ringde genast polisen.
När polisen kom fram blev de chockade: kvinnan visade sig vara en före detta zoolog. Efter att djurparken stängde hade hon tagit tillvara flera djur för att „de inte skulle dö”, men snart insåg hon att man kunde tjäna pengar på dem.
Längst in i fabriken hittade man en arena och klomärken på väggarna. Kvinnan anordnade illegala lejonfighter dit rika åskådare i hemlighet kom.
