Maken försvann ofta på tjänsteresor. Han åkte iväg i veckor, ibland utan att ens säga till i förväg. Lägenheten fylldes av en seg tystnad, och bara hans hårda förbud ekade hela tiden i mitt huvud. Ett av dem — ring aldrig hantverkare, särskilt inte för luftkonditioneringen, och försök inte laga den själv. På alla mina frågor svarade han likadant: ”Rör den inte. Jag fixar det själv.”
När Viktor åkte igen och den silvriga SUV:en försvann runt hörnet, kände jag för första gången lättnad.
Men plötsligt gnisslade luftkonditioneringen, smällde till och gick sönder helt. Redan för femte gången den här veckan. Min man lagade den hela tiden, och luftkonditioneringen gick sönder hela tiden.
Det blev kvavt i rummet. Barnen låg på golvet — slöa, sömniga, med blanka ansikten.
Jag ringde Viktor. Han svarade inte genast. I bakgrunden hördes röster, kvinnligt skratt… och barnröster.
— Luftkonditioneringen har gått sönder igen, jag ringer en tekniker, du kan inte laga den — sa jag.
— Försök bara! — ropade han skarpt. — Inga hantverkare. Inga människor i huset. Jag sa det!
Samtalet bröts så abrupt, som om han avsiktligt lagt på.
Jag stod en minut, öppnade sedan appen och ringde en reparatör. En timme senare ringde en man på dörren med en verktygsväska.
Han undersökte enheten, ställde upp en stege, klättrade upp och tog försiktigt av luftkonditioneringskåpan.
Och hans ansiktsuttryck förändrades. Blicken blev hård, spänd. Som om han sett något han inte borde ha sett.
— Madam, har någon tidigare öppnat den här AC:n? — frågade han.
— Ja, min man. Inte bara en gång. Den går sönder nästan varje dag — svarade jag.
— Var är dina barn? — frågade han tyst men bestämt.
— I köket… Är något fel?
Han tog upp en andningsmask ur verktygsväskan, satte på den som om han förberedde sig för farligt arbete, och först då tittade han på mig igen. Panik syntes i hans ögon.
— Ta genast barnen och lämna huset. Nu. Snabbt…
Jag fick svårt att andas.
— Vad har du hittat?
Han tog ner en platt, dammig enhet från AC:ns övre fack. Först trodde jag att det var ett filter. Men inuti glimmade små dioder. En liten lins. Lödpunkter. En antenn.
— Det är inte en del av AC:n, — sade han. — Det är en kamera. Av god kvalitet. Den spelar in dygnet runt och skickar data till en extern lagringsplats.
Jag kände hur händerna blev kalla.
— Menar du… att vi blivit övervakade?
— Lång tid, — svarade teknikern. — Och professionellt.
Jag stod där, oförmögen att ta ett andetag. Tankar snurrade i huvudet: hans långa ”resor”, plötsliga utbrott av svartsjuka, konstiga frågor om vem som varit hemma hos mig på dagtid. Och att han förbjudit att röra AC:n, som om det vore heligt.
Teknikern lade kameran i en påse.
— Ni måste bestämma vad ni ska göra härnäst. Men att lämna det här i lägenheten går inte.
När han gått satt jag länge vid köksbordet med barnen nära mig.
Först då förstod jag helt att hans ”resor” bara var en ursäkt. Han bodde hos en annan kvinna, han bedrog mig — och han övervakade mig. Han misstänkte mig för det han själv gjorde.
