Polisen fick ett larm om illegal försäljning på hörnet av huvudgatan och skyndade genast dit. Men när de såg en till synes harmlös gammal kvinna med en låda grönsaker, gick deras beslutsamhet förlorad.
Kvinnan stod bredvid omsorgsfullt uppställda tomater, morötter och gurkor, iklädd en sliten tröja och en blekt kjol.
— Mormor, vet du att gatuförsäljning är förbjudet? — frågade en av poliserna lugnt.
— Jag vet, käre, — suckade hon. — Men jag behöver pengar till mediciner till min sjuke son. Han har ingen annan, och vi kan inte räkna med någon hjälp. Alla de här grönsakerna odlade jag i min trädgård. Det är inget fel här.
Poliserna såg på varandra. Brottet var uppenbart, men de tyckte synd om kvinnan.
— Den här gången gör vi ingenting, — sa den äldre. — Men försök hitta något annat arbete. Andra poliser kanske inte är lika snälla.
— Ja, ja, det ska jag, — svarade hon, märkbart nervös, som om hon bara ville att de skulle åka iväg.
— Eftersom vi är här, köp åtminstone något av oss, — log en av poliserna. — Vi gör en god gärning.
— Nej tack, käre, — svarade hon snabbt. — Jag har redan många kunder.
— Många kunder? — undrade kollegan. — Men det är ju helt tomt här.
— De kommer på morgonen, — skrattade kvinnan, — ni var bara inte här då.
— Okej, då tar vi åtminstone några tomater, — insisterade polisen.
— Det behövs inte, min son, — avfärdade hon, — låt andra få dem.
Hennes röst darrade, blicken flackade. En av poliserna rynkade pannan, böjde sig ner och tog en tomat ur lådan. Han granskade den noga och utropade plötsligt:
— Grip henne. Nu.
— Va? Vad händer? — frågade den förvånade kollegan.
Polisen visade tomaten. På dess yta syntes små stickmärken, som om någon injicerat något med en nål. Samma märken fanns på andra grönsaker.
Senare, under utredningen, visade det sig att kvinnan, under sken av en hjälplös gammal dam, spred olagliga substanser.
Hemma hittades hennes son — en funktionsnedsatt man — som tillverkade produkterna, medan mamman körde ut och sålde dem, i hopp om att ingen skulle misstänka darrande händer och ett mormorsleende.
Världen har länge lärt sig att dölja ondska bakom det mest oskyldiga ansiktet.
