Ute rasade ett skyfall. Åskan dånade så att fönstren skakade, och blixtarna rev himlen i bländande sken. De öde gatorna såg ovanliga ut: alla hade sökt skydd inomhus för att undkomma ovädret.
Endast några enstaka gångtrafikanter, som höll hårt i sina paraplyer, skyndade genom pölarna för att komma hem så snabbt som möjligt.
Mitt i detta kaos dök en katt upp. Hennes ränder var genomdränkta, vatten rann från öron och morrhår, och hennes ögon — stora, glänsande, fyllda av förtvivlan — såg bedjande på förbipasserande.
Hon såg vilse och utmattad ut, som om något fruktansvärt hade hänt henne. Det verkade som om katten bad om hjälp. Men ingen lade märke till henne: folk skyndade förbi med huvudet nedböjt under paraplyerna. En man sparkade irriterat bort henne med foten och försvann in i en gränd.
Katten jamade ynkligt och skakande gick hon fram till närmaste dörr. Hon ställde sig på bakbenen och rev desperat på träytan. Hon jamade klagande och högt för att få uppmärksamhet. Det spelade ingen roll vem som öppnade dörren — det viktigaste var att någon hörde henne.
Dörren öppnades till sist på glänt. På tröskeln stod en man i sextioårsåldern i en sliten ylletröja och tofflor. Han rynkade pannan; han trodde kanske att en granne sökte skydd. Men när han såg den genomvåta katten blev han förvånad:
— Vad vill du, lilla vän? — viskade han och böjde sig ner. — Är du hungrig? Vänta, vänta…
Han kom tillbaka med en bit bröd och ställde den vid kattens tassar. Men djuret rörde den inte. I stället lyfte hon huvudet och stirrade på mannen så intensivt att det verkade som om hon ville säga något viktigt. Hennes blick bad: ”Följ med mig.”
Plötsligt rusade katten ut på gatan, jamande högt och vände sig hela tiden om för att försäkra sig om att mannen följde.
Mannen, om än förvånad, tog på sig sin jacka och följde efter.
Katten ledde honom genom gårdarna tills de stod vid en gammal grop, halvfylld med regnvatten.
Mannen stannade: på ytan kämpade ett litet kattungar för att hålla sig uppe. Hans pyttesmå tassar blev svaga, han höll på att dras under. Mamman sprang runt och kunde inte hjälpa.
— Herregud… — andades mannen och utan att tveka kastade han sig mot gropen. Han drog upp det skakande, knappt andfådda kattungen och höll det försiktigt mot sitt bröst. Den blöta katten sprang genast fram och började slicka ungen och tog inte ögonen från mannen.
Den natten släppte mannen dem inte tillbaka ut på gatan. Han svepte in kattungen i en handduk, värmde den vid spisen och gav katten mjölk. Hon satte sig vid hans sida och stirrade ständigt på honom — med en blick full av tacksamhet och tillit.
