I kväll, knappt hade jag gått in på gården, såg jag en märklig syn: min fyraåriga dotter stod mitt på tröskeln som om hon vaktade mig. Hon hade sin lilla rosa ryggsäck på sig, och bredvid henne stod den där resväskan på hjul som vi köpte för resor till havet.
Hennes ögon glänste, de var röda — hon hade tydligen gråtit nyligen.
— Älskling, vad har hänt? — jag hukade mig genast framför henne. — Varför står du här? Och varför har du en resväska?
Hon tog ett djupt andetag, som om hon skulle berätta något mycket allvarligt.
— Pappa… — sa hon med darrig röst. — Jag flyttar ut från det här huset.
Mitt hjärta sjönk.
— Du… vad? Vart ska du ta vägen? Varför? Har något hänt?
Hon rynkade pannan, läpparna darrade.
— Jag orkar inte bo här längre! — sa hon så dramatiskt att det lät som om hon övat framför spegeln.
Jag började genast tänka på de värsta möjligheterna: hade någon gjort henne illa? Hade något hänt på förskolan?
— Förklara ordentligt… snälla, — sa jag nu allvarligt.
Men efter en sekund höll jag på att börja skratta.
— Jag kan inte bo med din fru längre.
Jag blinkade några gånger, förstod inte genast.
— Menar du… din mamma?
— Ja! — sa hon upprört. — Jag tycker inte om henne längre!
— Okej… vad har mamma gjort?
Hon höjde armarna, som om det borde vara självklart.
— Hon är… ett monster! Ett riktigt monster! — klagade hon. — Hon låter mig inte titta på tv, äta choklad, och hon tvingar mig hela tiden att städa mitt rum!
Jag vände bort blicken eftersom jag började skratta högt.
— Förstått… — sa jag och försökte se allvarlig ut. — Okej. Antag att så är fallet. Var ska du då bo?
— Långt ifrån din fru! — svarade hon stolt.
— Mhm, intressant. Något mer precist?
— Hos mormor! — meddelade hon som en vinnare. — Mormor låter mig titta på tecknade filmer och ger mig alltid choklad!
Då brast jag ut i skratt. Min dotter stod där med ett så allvarligt uttryck att hon kunde varit fyrtio, inte fyra.
Jag kramade henne, drog henne intill mig och kysste henne på hjässan.
— Min lilla prinsessa… vi går hem igen. Jag ska prata med det där monstret, lovar.
Hon höjde blicken och frågade tyst:
— Pappa… kommer du verkligen prata?
— Självklart, — log jag. — Men först tar vi hand om väskan, okej?
Hon nickade och rullade, med segermarsch, väskan tillbaka in i huset.
