Skolans gymnastiksal brusade av röster och viskningar. En ring av elever stod runt scenen, alla med telefonerna redo att filma nästa ”show”.
I mitten stod Anna — liten, tyst, nästan osynlig för alla.
Men idag stod hon öga mot öga med skolans starkaste och mest fräcka kille — den som alla fruktade. Lagkapten, mobbare, publikens favorit. Hans leende var hånfullt:
— På knä. Be om ursäkt. Nu.
Tystnaden föll. Annas händer skakade i hoodie-fickorna.
— Men jag har inte gjort något fel… — sa hon mjukt.
— Jaså? — snäste han. — Vem var det som skvallrade för rektorn, då?
— Du slog den där killen… Hans arm var bruten, — viskade Anna.
— Det angår inte dig.
Folk fnissade. Alla väntade på förnedringen.
Killen tog ett steg framåt:
— På knä.
Anna sänkte huvudet…
Men plötsligt rätade hon på sig. Hennes blick höjdes — iskall, genomträngande. Killen tog ett steg tillbaka.
— Vill du verkligen att jag ska knäböja? — frågade Anna.
Gymnastiksalen tystnade helt. Hon tog upp ett litet metallmärke ur fickan.
Publiken drog efter andan — polismyndighetens ungdomsavdelning.
— Trevligt att ses, — sa hon kallt. — Jag är praktikant vid ungdomsenheten. Jag är inte här för att studera. Jag är här för dig.
Mobilkamerorna skakade.
Killen bleknade — hon visste allt.
Anna tog ett steg närmare:
— Nu är det du som ska ner på knä.
