Flickan hade hemma en pytonorm som hette Safran — på grund av de soliga fläckarna på fjällen. Den gula pytonormen hade kommit till henne tre år tidigare och blev snabbt ”hemmastadd”. Familjen rynkade på näsan: ”Var försiktig, det är ett rovdjur.” Men flickan log bara: ”Hon är tam. Hon älskar mig och kommer aldrig att skada mig.”
Men efter ett tag började ormen bete sig märkligt. De första oroväckande tecknen märktes knappt. Safran slutade äta. På nätterna kröp hon ut ur terrariet och sträckte ut sig längs flickans kropp — huvudet vid axeln, svansen vid anklarna. Ibland slingrade hon sig löst runt midjan och låg stilla, som om hon räknade revbenen.
På dagarna valde hon det svala golvet bredvid sängen, där flickan gick barfota, och låg där i timmar, rörde knappt svansspetsen och stirrade precis på den plats där människans bröstkorg höjs och sänks. Och så de dämpade ”kramarna”: ormen kröp upp mot halsen och stannade under nyckelbenet, rörde vid huden med sin kluvna tunga. Flickan skämtade om att det var en kyss.
Men på nätterna vaknade hon allt oftare — av tyngden över bröstet. Och när hon en natt vaknade av ett plötsligt fräsande, förstod hon att det var dags att uppsöka veterinär.
Då fick hon veta något fruktansvärt om ormen, och hon insåg äntligen hur farligt det är att hålla ett vilt djur hemma. Veterinären vägde lugnt pytonormen, gjorde en palpation och lyssnade på berättelserna om nattliga ”kramar” och matvägran.
”Förstår du, — sade han till slut, — detta är inte ömhet. Hos stora pytonormar är fasta och att sträcka sig längs ägarens kropp ett typiskt beteende inför att försöka svälja ett stort byte. Ormen mäter om storleken passar. Slingrandet är övningar i strypning. Du har en vuxen, stark hona. Hon har kraft nog att stoppa andningen. Det är ovanligt, men det händer. Kort sagt: din orm försökte svälja dig.
Rekommendationen är tydlig: strikt isolering, ändrad diet och — helst — att överlämna djuret till en specialiserad anläggning. Idag.”
Orden träffade henne som is. På kvällen satt flickan på sängkanten och såg Safran långsamt glida över lakanet. Vid ett tillfälle lade sig ormen exakt som på den där bilden: som en ring runt en sovande kvinna — bara att flickan den här gången inte sov.
Försiktigt lyfte hon upp ormen, lade tillbaka den i terrariet, slog igen låset och satte sig bredvid på golvet. På morgonen ringde hon det kommunala reptilcentret. Safran hämtades senare samma dag — i en rymlig låda, av erfarna medarbetare och med rätt foder.
