I kyrkan var det tyst. Människor satt på bänkarna; någon bad en tyst bön, andra lyssnade på prästens ord. Allt verkade som vanligt — tills en man stod i dörröppningen.
Han var barfota, klädd i gamla trasiga kläder, med grånat hår och en trött blick. Ett svagt viskande spreds i kyrkan. Alla kände den starka lukten som kom från honom. Flera kvinnor rynkade på näsan, männen vände sig bort för att hålla avstånd. Ingen ville ha något med honom att göra.
Den hemlöse, som förstod detta, kastade inte ens en blick mot bänkarna. Han visste att han var smutsig, att ”normala” människor inte skulle acceptera honom. Så han föll på knä på det kalla golvet och föll i bön. Hans läppar viskade ord som nästan ingen hörde.
Under tiden fortsatte församlingsmedlemmarna att kasta blickar åt varandra.
— Vad gör han här?
— Vilken skam…
— Han hör inte hemma här. Man kan inte ens få vila i kyrkan på grund av sådana som han.
Någon reste sig och gick ut, ville inte sitta bredvid ”en sådan”.
Just då avbröt prästen gudstjänsten. Han gick långsamt ner från predikstolen och närmade sig den hemlöse. Församlingen blev tyst. Alla väntade på att prästen skulle be honom gå — men han gjorde något oväntat.
Prästen lade handen på mannens rygg och sade högt:
— Gud har skickat dig hit, broder. För att vi ska hjälpa dig. För att han genom oss ska räcka dig en hand.
Efter dessa ord tog han av sig sina skor och räckte dem till mannen.
— Ta dem. Nu ber du med oss. Idag ska vi be för din själ, för ditt lidande, för allt som tvingat dig ut på gatan. Men vi ska också be för synden hos dem som dömer en människa efter kläder och ser Guds skapelse med hat. Herren lärde oss att älska vår nästa.
Orden slog som ett slag i hjärtat på de närvarande. Människor sänkte blicken, många vågade inte möta varandras ögon. De blev skamsna — för de förstod att prästen talade till dem.
Denna berättelse påminner om att godhet börjar hos oss själva. 🙏
