Man begravde en fyrtioårig man; sjukdomen hade tagit honom alltför tidigt. På kyrkogården samlades släkt, vänner, grannar och kollegor.
Folk stod i tystnad; vissa snyftade tyst, andra stirrade i marken, oförmögna att tro att allt detta verkligen hände. Kistan stod redan bredvid den uppgrävda graven, och flera män gjorde sig redo att sänka ner den, när plötsligt något hände som ingen väntat sig.
En av de närvarande, som stått lite avsides, gick fram. I hans hand höll han ett märkligt föremål — senare förstod alla att det var en mikrofon.
Utan ett ord hoppade mannen plötsligt upp på kistlocket, och i samma ögonblick ljöd ur högtalarna en glad, rytmisk sång. Han började sjunga och svänga på kistan, leende, som om han inte var på en begravning utan på en fest.
Folk blev paralyserade av förskräckelse. Kvinnor höll för munnen med händerna, några gjorde korstecknet, andra ropade:
— Det är respektlöst mot den avlidne!
— Har han blivit galen?!
Musiken blev högre, mannen fortsatte att sjunga utan att bry sig om ropen och de upprörda blickarna. Sorgens stämning förbyttes i förvåning och ilska.
När han äntligen avslutade låten och hoppade ner, rusade några av den avlidnes anhöriga fram för att kräva förklaringar och hota med att ringa polisen. Då berättade mannen sanningen, och anledningen till hans märkliga beteende blev klar.
Mannen, flämtande, lade ner mikrofonen och sade tyst:
— Vi var bästa vänner… För länge sedan slogs vi vad om att den som går bort först, den som blir kvar måste komma till hans begravning, sjunga och dansa på hans kista. Då skrattade vi och trodde det var långt bort. Men jag hade lovat… och jag kunde inte bryta mitt löfte.
Efter dessa ord talade ingen mer. Folk tystnade, några brast i gråt. Den glada sången, som ett ögonblick tidigare verkade vara en förolämpning, förvandlades plötsligt till den sista tecknet på vänskap och trohet — ett löfte som hölls efter livet.
