En flicka i enkel kjol och gammal blus, i slitna balettskor och med en ryggsäck på ryggen, klev in på huvudkontoret för ett stort företag.
Hon stannade vid receptionen och sa lugnt:
— Kan jag få träffa er VD?
Receptionisten mätte henne med en föraktfull blick och svarade kallt:
— Vi har ingen tjänst som städerska.
— Nej, — svarade flickan tyst. — Jag är här i ett annat ärende.
Bakom henne började personalen viska och fnittra.
— Vad gör hon här? — fräste någon.
— Titta hur hon är klädd! Den där kjolen måste ha tillhört mormor.
Flickan reagerade inte. Hon sänkte lätt på huvudet och stod orörlig, som om hon inte hörde de giftiga kommentarerna.
— Ursäkta, — sa hon igen till receptionisten, — när kan er VD ta emot mig?
— Jag har meddelat honom att ni är här, han kommer strax ner, — svarade receptionisten och rynkade på näsan.
Ett ögonblick senare öppnades hissdörrarna och en äldre man i dyr kostym klev ut. Han lade genast märke till flickan och log — till allas förvåning — varmt mot henne:
— Åh, Anna! Jag har väntat på dig länge.
Tystnad föll över kontoret. Alla blickar riktades mot flickan som man tidigare skrattat åt.
— Låt mig presentera, — sa VD:n till de anställda. — Detta är Anna, er nya närmaste chef.
Anna nickade lugnt, tog fram en pärm med dokument ur ryggsäcken och sa självsäkert:
— Trevligt att träffas. Jag har redan satt mig in i företagets projekt och ser var arbetet kan förbättras. Idag går vi igenom alla detaljer.
Det fanns ingen arrogans i hennes röst — bara lugn och professionalism. De som skrattat tidigare stod nu med sänkta ögon, utan att få fram ett ord.
En av anställda försökte klumpigt skämta:
— Vi… vi visste bara inte att ni…
VD:n avbröt med en sträng blick.
— Anna, — sade han, — ni har rätt att organisera teamet efter eget omdöme. Om någon inte motsvarar era förväntningar kan ni fatta beslut om avsked.
Anna nickade:
— Tack. Men jag tror att alla här har en chans att bevisa att de arbetar för resultat, inte för intryck.
Hon riktade blicken mot dem som skrattat högst.
— Jag hoppas att detta blir en läxa för oss alla och början på något nytt.
Anna öppnade pärmen, lade de första dokumenten på bordet och sa lugnt:
— Nu, herrar, låt oss sätta igång.
