Under bröllopsceremonin roade sig alla gäster: dans, skratt, glas som klingade och glada rop fyllde salen. Det verkade som om dagen var felfri — just det ögonblick man drömmer om hela livet. Jag höll brudens hand, vi satt bredvid varandra och såg på när gästerna dansade.
Och plötsligt, mitt i all denna glädje, lutade sig bruden fram mot mig och viskade tyst:
— Under min klänning rör sig något.
Jag förstod inte genast vad hon sagt. Jag tittade på henne och skrattade, trodde att det var ett av hennes skämt för att lätta på stämningen.
— Vadå, älskling? Dina ben? — skojade jag och skrattade till och med högt, vilket drog till sig uppmärksamheten från bordsgrannarna.
Men skrattet försvann snabbt från mitt ansikte. Bruden såg på mig så allvarligt, med en sådan orolig blick, att jag kände mig obekväm.
— Jag skojar inte. Det är verkligen något där och jag är jätte-rädd, — sa hon lågt och grep lätt om min hand.
Jag försökte lugna henne:
— Kanske är du trött. Kanske inbillar du dig bara…
— Nej, — avbröt hon mig. — Jag känner det tydligt. Det är något där. Och det rör på sig.
Jag stod stel, osäker på hur jag skulle reagera. Men i det ögonblicket förstod jag att vi måste kolla. Försiktigt hjälpte jag till att lyfta den tunga, flerlagerade klänningen, och det vi såg därinne chockade oss.
Rakt under tyglagret, bland tyll och spets, slingrade sig en liten orm. Den verkade inte ha för avsikt att attackera — förmodligen hade den smitit in av misstag, kanske med blommorna eller när klänningen förbereddes inför ceremonin.
Bruden skrek och hoppade hastigt åt sidan, men jag hann hålla henne så att hon inte föll. Gästerna märkte oron och flera personer skyndade fram.
I det ögonblicket, som om den förstod att den blivit upptäckt, kröp ormen snabbt ut och slingrade sig över golvet direkt mot salen dörr.
Musiken tystnade, skrattet upphörde och alla såg förvånade och rädda på hur den lilla gästen ”lämnade” bröllopet.
Som tur var fanns det en person bland gästerna som kunde ormar. Hen lugnade alla och förklarade att det rörde sig om en ofarlig, liten orm som hamnat där av misstag och inte utgjorde någon fara.
Men det gjorde inte bruden lugnare — hon höll på att komma till sig i över en timme, skakade och vägrade fortsätta festen. Till slut bestämde hon sig för att byta om: hon tog av sig bröllopsklänningen och satte på sig bekväma byxor.
Sedan den dagen har min fru en ny vana: hon kontrollerar varje hörn och är alltid på sin vakt när det gäller långa kjolar.
