Den morgonen började allt tystare än vanligt i fängelsets sjukhussal. I korridoren smällde inga dörrar, de vanliga ropen hördes inte. Allt var för lugnt — och det i sig kändes oroande.
— Vem har vi på listan idag? frågade sjuksköterskan i tjänst och lade fram de skrynkliga korten över intagna på bordet.
Barnmorskan — en medelålders kvinna med trötta ögon, van vid svåra fall — höjde knappt blicken. Under åren i anstaltens sjukvård hade hon sett mycket: brustna mödrar, kvinnor som födde i handfängsel, tragedier som ingen senare pratade om. Men något med den här dagen gav henne en vag oro.
— Intagen nr 1462, svarade sjuksköterskan. — Värkarna börjar vilken minut som helst. Hon flyttades hit för en månad sedan från östra avdelningen. Ingen familj, inga papper, sjukhistoriken är tom. Hon pratar knappt.
— Hon pratar inte? höjde barnmorskan ett ögonbryn. — Inte alls?
— Hon nickar bara kort. Hon ser ingen i ögonen. Som om hon är stängd inombords.
Den tunga dörren gnisslade. I rummet, som mer liknade en cell, låg en gravid kvinna på en smal metallbrits. Hon höll händerna mot sin stora mage och stirrade i golvet. Ansiktet var blekt, håret rufsigt. Men i hennes orörlighet fanns något märkligt: inte rädsla eller smärta, utan snarare en sorts undergivenhet.
Barnmorskan gick närmare.
— God morgon, sa hon mjukt. — Jag stannar hos dig tills barnet är fött. Låt mig undersöka dig.
Kvinnan nickade svagt.
Barnmorskan böjde sig fram för att undersöka — och skrek plötsligt av fasa.
— Ring genast en präst!
Där man borde ha hört en trygg hjärtslagston rådde en skrämmande tystnad. Läkaren ändrade vinkel, tryckte hårdare, höll andan… men ingenting.
Hon bleknade.
— Jag hör inget hjärtslag, viskade hon.
Värdinnorna bytte blickar och kände hur spänningen fyllde rummet.
Värkarna började hastigt och det fanns ingen tid för långa överläggningar. Barnmorskan pressade ihop läpparna och ropade:
— Ring genast en präst! Om barnet föds dött ska det inte lämna i tystnad, utan med en bön.
Kvinnan på britsen sa inte ett ord. Hon höll lakanet hårt i sina fingrar.
Och plötsligt uppfattade barnmorskan ljud igen. Först tyst, som en avlägsen viskning, sedan lite starkare. Ett hjärta… det slog ändå. Svagt, oregelbundet, men det slog.
— Levande, andades hon ut. — Det lever…
En kamp om varje minut inleddes. Värkarna blev starkare, kvinnan skrek, vakterna höll henne i händer och axlar, och barnmorskan gjorde allt för att rädda både mor och barn. Tiden i cellen verkade frusen.
Till slut, efter plågsamma timmar, revs luften itu av ett svagt pip. Först knappt hörbart, sedan högre, starkare. En pojke. Svag, liten, med blåaktig hy, men vid liv.
Han fördes snabbt till syrgas, man gnuggade honom tills andningen blev djupare. Och då fylldes salen av den nyföddes höga, desperata skrik.
Barnmorskan slöt ögonen och torkade svetten från pannan.
— Tack, Herre…
Intagna lyfte för första gången på länge blicken och log.
