Den kvällen började allt som i en vacker film. Min man och jag hade fått en inbjudan på middag från hans vän och dennes fru. Jag funderade länge över vilken klänning jag skulle ha — jag ville se värdig och verkligen fin ut. Kvällen lovade att bli trevlig: skratt, lättsamma samtal, god mat, ljus och champagneglas.
Men en obekväm rörelse vände allt upp och ner. Under middagen tappade jag en bit kött på min klänning. Det verkar bagatellartat, men min mans uttryck förändrades omedelbart: från glad till hårt.
Jag kände igen den blicken. Han reagerade ofta så, och efter sådana småsaker bröt det alltid ut gräl mellan oss. Jag stod ut med hans temperament av kärlek, men innerst inne fanns alltid tanken på skilsmässa.
Och där, inför gästerna, vände han sig mot alla och med en kall min sa han:
— Ursäkta min ko. Hon vet inte hur man beter sig bland folk. Sluta proppa i dig! Du är redan för tjock.
Ett tungt tystnad föll över rummet. Vännen och hans fru stod stela, oförstående. En våg av smärta sköljde över mig, men istället för att gråta log jag påtvingat.
— Vad säger du? protesterade vännen. — Din fru har en underbar figur!
— Vadå? Kan man inte säga sanningen längre? svarade min man och lutade sig tillbaka. — Hon har gått upp igen. Skämmigt att gå ut med henne!
— Hon är vacker, höll vännen fast vid.
— Vacker? skrattade min man. — Har du sett henne utan smink? Fruktansvärt! På morgonen undrar jag varför jag gifte mig.
I det ögonblicket brast något i mig. Jag ursäktade mig och gick till toaletten.
— Gå och gråt, lugna ner dig, dumbom, sade min man efter.
Alene på toaletten brast jag i gråt. Men med tårarna kom också ett beslut: jag skulle inte längre låta någon trampa på min värdighet. Det var dags för revansch.
Jag gick tillbaka till vardagsrummet. Satt ner, tog lugnt av mig vigselringen och la den framför min man.
— Vad ska det här betyda? fräste han.
— Jag tänker skilja mig, sa jag.
Han fnös:
— Ha! Vem skulle vilja ha dig? Ingen kommer att älska dig.
— Vi får se, svarade jag lugnt. — Imorgon packar du dina saker och går. Ur min lägenhet. Tydligen får jag inte plats där för att jag är för tjock. Åh, och bilen som är registrerad i mitt namn lämnar du kvar i garaget. Och var säker på en sak: min bror får veta allt. Du vet hur ”mycket” han tycker om dig.
— Det kommer du inte göra…
— Du får se.
Jag reste mig, tog min väska och gick mot dörren. Bakom mig hörde jag vännen, tyst men tydligt, säga:
— Så får du förtjäna det, din skitstövel.
Jag gick ut, och för första gången på länge kände jag mig fri.
