Under kontrollen av en äldre kvinnas bagage såg en tjänsteman något märkligt på skannerns skärm och beordrade att öppna resväskan: vad de fann inuti chockade alla.
Farföräldern såg trött men godhjärtad ut. Vid passkontrollen berättade hon tyst att hon skulle resa för att träffa sina barnbarn över vintern — de hade inte setts på länge, hon saknade dem och ville hälsa på. Efter att dokumenten kontrollerats rullade hon lugnt fram sin gamla grå resväska till kontrollbandet.
Den unga säkerhetstjänstemannen i uniform följde noga skärmbilden från skannern. Han gäspade och lät väska efter väska passera, tills han såg en ovanlig bild på monitorn: i en av väskorna fanns något konstigt.
— Vänta… mumlade han och kisade. — Vad är det där inne?..
Han lyfte blicken och hans ögon fastnade på den äldre kvinnan med sjalen, som ägde den misstänkta väskan.
— Fru, vad har ni med er?
— Inget särskilt, svarade hon mjukt. Bara presenter till mina barnbarn.
— Fru, sa tjänstemannen med rynkad panna, jag ser att ni inte talar sanning. Vad finns där inne?
Kvinnan sänkte blicken. Hennes händer började tydligt darra. Hon var rädd för något.
— Det finns inget… jag har ju sagt det.
— Då måste jag öppna väskan, sa tjänstemannen bestämt.
— Ni har inte rätt! Jag kommer inte att säga er koden till väskan, utropade hon.
Men det var redan för sent. Tjänstemannen plockade fram en tång, låset klickade, väskan öppnades — och alla blev stela.
Inuti satt tre levande höns. Intill låg en handfull spannmål och en gammal trasa som kvinnan uppenbarligen hade täckt dem med under resan. En höna kluckade tyst, en annan försökte komma ut.
— Det är… levande höns, stammade tjänstemannen förbluffat.
— Ja, svarade kvinnan lugnt. Jag sa ju att jag hade med mig presenter till barnbarnen.
— Fru, ni vet väl att det är förbjudet att transportera djur utan papper!
Kvinnan suckade djupt.
— Jag ville bara att mina barnbarn skulle få äta riktig soppa. Där är allt så dyrt, och jag har själv uppfött de här hönsen, de är goda gårdshöns…
Tjänstemannen visste inte vad han skulle säga. Han tittade på sin kollega — kollegan ryckte bara på axlarna. Efter en kort överläggning beslutade ansvarig att hönsen skulle lämnas till flygplatsens veterinärtjänst och att ett protokoll skulle upprättas mot kvinnan.
När personalen försiktigt tog ut fåglarna ur väskan grät den gamla kvinnan.
— Förlåt mig, jag ville inte göra någon illa…
Tjänstemannen svarade med mild röst:
— Vi förstår, fru. Men reglerna är desamma för alla.
Hönsen sattes i karantän och senare gick en närliggande gård med på att ta hand om dem. Kvinnan fick resa vidare, men utan sin ”gåva”.
Precis före avgången sade hon tyst till tjänstemannen:
— Säg dem, snälla, att de inte ska glömma — de här hönsen är mina.
Den unge mannen log, för första gången den dagen, och svarade:
— Jag lovar, fru. De ska få det bra.
