Jag minns den dagen mycket väl. Morgonen var grå: himlen täckt av moln, luften stilla och kvav. Det verkade som om regnet skulle börja när som helst. Men jag bestämde mig för att inte skjuta upp det — jag behövde klippa de torra grenarna på det gamla äppelträdet vid huset. Stegen stod redan redo, och trots det mulna himlen tänkte jag: jag gör det idag.
Jag ställde stegen mot stammen och började klättra. Men efter bara några steg kände jag ett knuff bakifrån. Jag vände mig om — och kunde inte tro mina ögon.
Min hund försökte klättra upp efter mig. Hans tassar halkade, klorna slog mot metallen, och hans ögon stirrade rakt på mig.
— Vad gör du? — sa jag nervöst leende. — Stanna där nere.
Jag viftade med handen för att få bort honom, men han reste sig igen på bakbenen, grep tag i stegen och bet till slut tag i byxbenet på mig. Han drog så hårt att jag nästan tappade balansen.
— Aj! Är du galen? — väste jag. — Släpp!
Men han släppte inte. Han pressade tassarna mot stegen och drog nedåt, som om han medvetet försökte hindra mig.
En konstig känsla av oro växte inom mig. Varför gör han så här? Leker han? Nej… i hans blick fanns något annat. En varning. Som om han ville säga: ”Gå inte upp dit.”
Jag band honom vid hundkojan och gick tillbaka till stegen. Men just när jag skulle klättra igen, lyste himlen upp av ett bländande ljus. Åskan brakade till. Blixten slog rakt ner i trädet — precis där jag skulle ha stått.
Jag stannade, chockad, och såg sedan på honom. Han stod vid sin kedja och tittade på mig med den där blicken som rymde mer förståelse än ord.
— Herregud… — viskade jag. — Du räddade mitt liv.
Jag satte mig bredvid honom, kramade hans hals, och han viftade tyst på svansen, som om han visste att han gjort det rätta.
Och då förstod jag: ibland ser och känner våra djur saker som vi människor inte märker.
