Varje dag kom en 70-årig pensionär till samma köttbutik. Hon var låg, framåtböjd, bar en gammal rock och drog en sliten vagn på hjul.
— Som vanligt, fyrtio kilo nötkött, — sa hon tyst och räckte fram noga vikta sedlar.
Kötthandlaren — en ung kille — förvånades varje gång. Fyrtio kilo! Nästan en halv slaktkropp. Först trodde han kanske att hon försörjde en stor familj. Men vecka efter vecka upprepades samma sak.
Kvinnan pratade nästan aldrig, mötte inga blickar, tog sina kassar och gick. En märklig, stickande lukt följde henne — en blandning av järn, ruttet kött och något annat som han inte kunde placera.
Rykten spreds snabbt på marknaden. Säljare viskade:
— De säger att hon matar sin sons familj.
— Eller så matar hon hundar.
— Eller kanske driver hon en hemlig restaurang…
Kötthandlaren trodde inte på skitsnack, men blev mer och mer nyfiken. En kväll bestämde han sig för att följa efter henne — han väntade tills hon gick ut och följde henne på håll.
Kvinnan gick långsamt men bestämt, drog sin tunga vagn genom snön. Hon korsade utkanten, passerade övergivna garage och gick mot en gammal fabrik — den som stått tom i tio år.
Kötthandlaren stannade förvånad. Hon gick in och försvann med paketen.
Tjugo minuter senare kom hon ut igen — utan några påsar. Inte ett spår av kött.
Dagen efter upprepades allt. Den tredje dagen stod han inte ut längre. När hon försvann in, smög han efter.
Inuti fabriken luktade det märkligt. Han hörde dova, mycket konstiga ljud. När han kikade in i hallen genom en spricka i väggen höll hans hjärta på att stanna.
Inne, bakom massiva burar, satt fyra enorma lejon. Deras ögon glimmade i det svaga lampljuset. På golvet låg ben och färska bitar nötkött.
Och i ett hörn, i en gammal fåtölj, satt samma gammal dam och viskade kärleksfullt:
— Var lugna, mina kära… snart får ni ert slagsmål… folk kommer och tittar…
Kötthandlaren backade, i chock, och plötsligt vrålade ett av lejonen — ljudet ekade genom den tomma verkstadslokalen. Kvinnan vände på huvudet och såg honom.
— Vad gör du här?! — fräste hon.
Killen sprang ut och ringde genast polisen.
När myndigheterna kom fram blev de chockade: kvinnan visade sig vara en före detta zoolog. Efter att djurparken stängts hade hon tagit hand om några djur ”så att de inte skulle dö”, men hon upptäckte snart att man kunde tjäna pengar på dem.
Längst in i fabriken hittade de en arena och kloavtryck på väggarna. Kvinnan hade arrangerat illegala lejonkamper, dit förmögna åskådare i hemlighet hade kommit för att se striderna.
