I utkanten av byn, under dämpade rop och vindens sus, hölls en begravning. En lackerad träkista stod redan vid den uppgrävda graven; jorden intill var fortfarande färsk och fuktig. Några män bad, andra stod tysta med sänkta huvuden. Stämningen var tung och sorgsen.
Och plötsligt, som en blixt från klar himmel, bröts tystnaden av hovarnas duns. Alla vände sig om.
Från skogen kom en häst fram. Graciös, kraftfull, med glänsande rödbrun päls och en vit fläck i pannan. Den galopperade rakt mot människorna, med blicken fixerad framåt. Panik spreds i folkmassan. Någon skrek, andra sprang därifrån. Man trodde att djuret var vilt, skrämt, kanske till och med rasande. Någon ropade att den kunde trampa ner graven och skada människor — hästen kom i full fart.
Men, trots skriken och kaoset, fortsatte djuret framåt — och stannade plötsligt precis framför kistan. Nästan intill. Inte en fot längre.
Hästen stod orörlig, som förstenad, utan att blinka eller röra sig. Folk började långsamt återvända, men vågade inte gå fram — djuret betedde sig för märkligt. De försökte skrämma bort den — med höga röster, händer och gester. Men hästen verkade inte se någon, förutom kistan. Den tänkte inte gå.
När det blev dags att ta farväl gjorde hästen något som fick alla att stanna upp.
Den böjde sitt huvud, gav ett tyst, klagande gnägg och ett enträget läte, som om den ropade. Sedan lyfte den ett framben och knackade försiktigt på kistlocket.
Först en gång. Sedan en gång till. Människorna blev tysta. Djur upprepade rörelsen, som om den försökte ”väcka” personen inuti.
Han grät. Han var ledsen.
Någon viskade tyst, mindes: det var hans häst. Den ende kära ”vän” som han uppfostrat sedan den var föl. De hade varit tillsammans hela livet — mannen hade tagit hand om den, matat den, vårdat den och tagit ut den även i det värsta vädret.
Då blev allt klart.
Hästen hade inte bara kommit. Den hade känt det. Och den kom… för att ta farväl.
Och det mest förvånande var att, även efter att ceremonin var slut och alla hade gått, stod hästen fortfarande kvar vid kistan, med huvudet sänkt i tystnad. Den togs inte med. Den gick inte därifrån.
