I morse hittade vi något mycket märkligt på gården.
Först såg det ut som en bortglömd bit rep eller kanske ett pyssel. Men vid närmare granskning insåg vi att det var ett kedjeliknande pärlband av ovala kroppar tätt sammanflätade. De hängde i en gren, som om någon medvetet hängt upp dem där.
Vi fann det precis intill gräsklipparen. Min man gick ut för att kontrollera maskinen och upptäckte ett märkligt spår i gräset — som om något hade fallit ner ovanifrån. När han tittade upp såg han på de nedre grenarna av ett gammalt träd en kedja av ett dussin små ”påsar”.
Det såg så ovanligt ut att vi först tänkte på insekter. Kanske ett bo? Kanske kokonger? Men ju längre vi tittade, desto mer växte vår oro. Varje ”påse” var halvtransparent och det fanns något levande inuti. När vi till slut fick reda på sanningen blev vi förskräckta över att det kunde finnas i vår trädgård.
Senare fick vi veta sanningen — och den chockade oss. Det visade sig vara ormägg. Tydligen föll de bokstavligen ur honan under en attack från en rovfågel.
Sannolikt fångade en hök eller glada ormen i sina klor och en del av äggen föll ur under flykten. De fastnade i en gren och hängde där och bildade den där märkliga ”girlangen” som skrämde oss.
Vi stod tysta och tittade på varandra. Att föreställa sig att en sådan vild naturhändelse spelats upp precis ovanför vår trädgård var både kusligt och fascinerande.
Ormen blev offer för jakten, men dess avkomma hängde kvar som en dyster påminnelse om livets skörhet.
Nu, varje gång vi går förbi det där trädet, kommer vi att minnas fyndet och hur märkligt livet och döden flätas samman rakt framför våra ögon.
