Sex år — en ålder då ett barn borde känna värme, omsorg och kärlek från sina föräldrar. Men för lilla Liza var allt annorlunda. Hon hade redan vant sig vid att mamma och pappa ofta var tvungna att „åka iväg” och lämna henne ensam. De lovade att komma tillbaka snart, men detta „snart” blev till långa dagar.
Så blev det även denna gång. Utanför ven höstvinden och i huset var det kallt. Föräldrarna hade lämnat en halv limpa bröd och en flaska vatten på bordet. „Vänta, vi kommer strax. Gå inte ut, annars blir du dålig”, sa mamman hastigt när hon drog på sig sin kappa.
De första timmarna väntade Liza. Hon räknade minuter och viskade till sina dockor att mamma snart skulle komma tillbaka. Sedan började dagarna flyta ihop i ett grått, oändligt väntande. Hon svepte in sig i en tunn filt och satte sig under bordet för att gömma sig från mörkret. När brödet tog slut skrapade hon i botten av skålen med en sked i hopp om att hitta åtminstone en smula.
Men nätterna var värst. Liza täckte för öronen och ryckte till vid varje ljud: vinden slog mot fönsterluckorna, råttor gnagde i golvplankorna, och ibland fick hon känslan av att någon gick i korridoren. Flickan viskade i mörkret:
— Mamma kommer… Mamma är här…
Men inget svar kom.
På sjätte dagen öppnades dörren äntligen. Föräldrarna kom in, skrattade som om ingenting hade hänt. Och då såg de något fruktansvärt.
Istället för barnets glada rop hörde de tystnad.
I ett hörn av köket satt Liza på det kalla golvet. Framför henne stod en tom skål som hon länge hade slickat tills den glänste. Flickans ansikte var blekt, blicken tom. Hon sprang inte fram till dem, hon log inte.
Hon upprepade tyst samma ord:
— Jag är inte hungrig… Jag vill inte äta mer…
Föräldrarna stod som förstenade. Deras dotter, som igår varit en glad flicka, såg på dem med ögon där det inte fanns något barnsligt kvar — bara ett oändligt tomrum.
