Den gamla kvinnan torkade trött pannan medan hon såg på sin makes livlösa kropp som låg på vagnen. Sedan länge hade han inte rest sig från sin halmsäng, han åt inte utan hjälp, han talade inte — han bara andades tungt och stirrade med grumliga ögon i taket.
För henne hade maken sedan länge varit en börda. En gång var han en stark man, en försörjare, en beskyddare. Men åren hade tagit allt ifrån honom. Nu åt han bara den sista maten, utan att ge något tillbaka.
En dag, utmattad av vedhuggning och sömnlösa nätter, bestämde sig den gamla kvinnan: nu räckte det. Hon lade sin man på vagnen, körde honom djupt in i skogen, där vargarna sades stryka omkring, och lämnade honom under en gammal, torr ek.
— Förlåt mig, gubbe, mumlade hon utan tårar, jag orkar inte längre… Överlev om du kan.
Och hon gick sin väg.
När det sista gnisslet av hjulen dog bort i fjärran, förstod gubben — han var ensam. Helt ensam. Bland skogen och de hungriga vargarna.
Kylan trängde ända in i benen. Marken var fuktig och isig, och nattluften skar som knivar i huden.
Han kände en klump stiga i halsen. Rösten var borta, han kunde inte ropa. Han låg bara där, blickade mot den mörka himlen genom de kala grenarna. Hungrig var han och han drömde om en droppe vatten.
Men plötsligt hörde han något skrämmande…
Först svagt — som knakandet av en gren, som tassars prassel. Sedan närmare. Först ett steg, sedan ett till, ännu ett. Tunga steg. Och vinden ylade — eller var det ett ylande?
Gubben blev verkligt rädd. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle sprängas. Vargar. Hon hade lämnat honom här för att vargarna skulle slita honom i stycken.
Och plötsligt trädde en silhuett fram ur mörkret. Grå, stor, med glänsande ögon där en iskall eld dansade. En varg.
Vargen stannade, stirrade på gubben.
Gubben ville blunda, ville slippa se besten, men kunde inte. Det är slutet, tänkte han. Vargen skulle äta honom levande.
Men vargen kastade sig inte över halsen, han visade inte tänderna. Han gick långsamt närmare, lade sig bredvid — så nära att gubben kände värmen från den tjocka pälsen.
Djuret suckade djupt, slöt ögonen och rörde sig inte mer, bara öronen viftade då och då.
Först kunde gubben inte tro det. Sedan kände han den levande, starka värmen från vargens sida.
Halvt förfrusen, nästan död, tryckte han sig intill djuret.
Vargen gick inte. Vargen värmde honom.
Och hela natten låg de så, två gamla varelser, glömda av människor men funna av varandra i skogens mörker.
