I kasernhuset låg en kvävande blandning av lukten av fukt, svett och gammal brandsod. Damm täckte golvet i ett tjockt lager, rostiga britsar knarrade vid minsta rörelse, och soldaterna satt i ett hörn som borttappade skuggor. Deras uniformer var utslitna, kängorna trasiga, och trötthet och likgiltighet stod i deras ansikten.
Knappast hade Anna gått över tröskeln förrän hon kände något koka inom sig. Hon hade förväntat sig att se starka och stolta försvarare av fosterlandet, men i stället stod där människor drivna till fattigdom och förtvivlan.
Hon gick målmedvetet fram till kaptenen.
— Varför lever era soldater under sådana förhållanden? frågade hon skarpt. — Var är uniformerna, var är ordentlig mat? Varför ser kasernen ut som ett svinstall?
Kaptenen rynkade pannan, och när han insåg att en försvarslös flicka stod framför honom flinade han hånfullt:
— Vem tror du att du är som ställer frågor? Är du inte rädd att förlora jobbet?
— Jag är inte rädd, svarade Anna bestämt. — Jag mår illa av att ta på mig trasiga kängor och äta mat som man skämdes för att ge till grisarna. Detta rör mig och mina kamrater. Vi kom hit för att tjäna, inte för att överleva.
Kaptenen tog plötsligt ett steg mot flickan, grep henne i kragen och vrålade ilsket:
— Stick härifrån, kvinna! I min kompani finns inget utrymme för sådana som du!
Anna såg honom lugnt i ögonen och sa:
— Du har fel. Jag är här just för dig.
Kaptenen blinkade förvirrat.
— Vad? Vem tror du att du är, som talar sådär till en överordnad?
Hon drog fram sitt ID-kort och lade det under hans näsa.
— Löjtnant vid interna utredningar. Vi har mottagit flera klagomål mot dig. Dina soldater är undernärda och i trasor eftersom medel avsatta för enheten hamnar i dina fickor. Du är en tjuv och en förrädare.
— Du har inga bevis, mumlade kaptenen, men hans röst skakade.
— Du har fel, svarade Anna kallt. — Jag har allt: dokument, vittnesmål, penningöverföringar. Du är inte längre kapten.
Med de orden slet hon av honom epåletterna. I samma stund kom två militärpoliser in i rummet. Kaptenen försökte göra motstånd, men han övermannades och fick handfängsel.
Soldaterna som suttit i skuggan rörde sig för första gången på länge. Hopp tändes i deras ögon.
Anna såg på dem och sade bestämt:
— Från och med nu ska ni få ett nytt liv. Här finns inte längre plats för förrädare.
