Min son är nu 7 år. Han har varit rullstolsbunden sedan födseln. Läkarna uttryckte hans diagnos torrt och kallt: ”han kommer aldrig att kunna gå.” Men denna egenskap gjorde honom inte svag. Tvärtom.
Han växer upp till en otroligt klok, pigg pojke som älskar att läsa böcker och ställa hundratals frågor om allt.
Och han har en dröm — i hans fall omöjlig. Han drömmer om att bli löpare.
Självklart förstår min son att hans diagnos är ett allvarligt hinder. Men ingen kan förbjuda drömmar. Han drömmer, hoppas och tror.
Jag erkänner ärligt: ibland fångar jag mig själv tänka: ”Jag vill vara som min son — lika optimistisk, lika stark och lika förmögen att älska livet, trots allt.”
En dag hände något som jag då inte tillmätte stor betydelse. Vi promenerade vid den gamla kyrkan, och han bad mig plötsligt att stanna när han fick syn på en stor änglastaty på gården.
— ”Pappa, vänta”, sa han.
Jag stannade vagnen, och då hände något jag inte väntat mig. Min son lade händerna ihop, slöt ögonen och började be. Hans röst darrade, men varje ord var uppriktigt:
— ”Jag vill gå. Snälla ge mig styrka. Jag ska inte göra något ont och ska alltid vara snäll.”
Mitt hjärta drog ihop sig av denna barnsliga bön. Jag visste inte vad jag skulle säga, stod bara bredvid medan han bad. Sedan öppnade han ögonen, log och sa:
— ”Då kör vi, pappa.”
Jag trodde att det bara var ett ögonblick av barns tro och glömde det snart. Men min son — han — glömde inte.
Några månader senare kom vi till en rutinundersökning hos läkaren. Allt var som vanligt: standardfrågor, undersökning, vanliga anteckningar i journalen. Men vid ett tillfälle rynkade läkaren pannan och såg noggrant på min son.
— Menar du att när du hällde te och några droppar råkade hamna på dina ben, så kände du smärta? upprepade han.
— Ja. Och vad då? svarade min son förvånat.
Läkaren tystnade, suckade djupt och uttalade ord som fick mig att tappa andan:
— Förstår du, om du kände smärta betyder det att känslighet har dykt upp i benen. Och det är ett otroligt viktigt tecken. Det betyder att inte allt är förlorat. Du har en chans.
Jag kunde inte tro mina öron. I åratal hade man sagt till oss att det var hopplöst. Och nu — hopp.
Läkaren förklarade: för att ge min son en möjlighet att gå behövs en komplicerad operation. Mycket kostsam och som kräver lång rehabilitering.
Nu samlar vi pengar till operationen. Vänner, grannar och till och med främlingar som rört sig av vår historia hjälper oss.
Och vet du vad? Jag tvivlar inte längre. Min son kommer att resa sig. Han kommer att bli löpare. För tro, hopp och kärlek är starkare än vilken diagnos som helst.
