— Förlåt mig, mamma… — viskade pojken medan han höll ett gammalt fotografi tätt mot bröstet.
Daniel rynkade pannan. En främling vid hans frus grav?! Han ville köra bort pojken. Men pojken tittade upp och sa en mening som trängde djupt in i Daniel…
Det var fuktigt och kallt, natten svepte kyrkogården i dimma. Allt verkade viska: ”Gå.” Men Daniel hade kommit, som varje februari de senaste fem åren.
Han var på väg att gå när han såg en rörelse. Någon stod vid graven.
En pojke, omkring sex år gammal, låg rakt på gravstenen, svept i en gammal filt. Han sov. Precis på stenen.
Daniel gick närmare, gruset knastrade under hans fötter. Vreden sköljde över honom: hur vågade någon lägga sig där?
— Hej, stig upp! — snäste han, rösten darrade.
Pojken vaknade med ett ryck och öppnade ögonen. Hans blick visade förvirring och rädsla.
— Förlåt, mamma… Jag ville inte somna här…
Daniel stelnade. Mamma?! Han tittade på inskriptionen: hans hustrus namn. Tillfällighet? Förolämpning?
— Var fick du det där fotot?! — ropade han nästan, och pekade på bilden.
Pojken ryckte till, men släppte inte taget om fotot. Sedan sa han lugnt:
— Hon sa att du skulle hitta mig… Hon lovade det.
Daniels syn blev suddig. De orden träffade honom hårdare än någon anklagelse.
Vem var pojken? Varför kallade han henne mamma?
En affärsman gick till sin hustrus grav — bara för att lägga blommor och ta farväl.
Daniel stod stel. Allt inom honom snurrade. Pojkens ord ekade: ”Hon sa att du skulle hitta mig…” Plötsligt förstod han: barnets ansikte var bekant — pannan, kindbenen, formen på läpparna. Det var ingen slump.
— Hur gammal är du? — frågade han, försökte vara lugn.
— Sex… snart sju — svarade pojken utan att titta upp.
Daniel sjönk ner på en närliggande bänk. Han började räkna… Sex år. Precis sedan Helena försvann…
Hade hon… gömt honom? Hållit tyst?
Han tittade på fotot. Det var en sådan gammal bild han inte sett på åratal. Var hade pojken fått den?
— Vad heter du?
— Theo. Men mamma kallade mig ibland Tem.
Daniel hade aldrig valt det namnet. Ändå lät det märkligt bekant. Han mindes plötsligt ett brev där Helena skämtade:
”Om vi någonsin får en son vill jag kalla honom Tem.”
Hans hjärta drog ihop sig. Nu visste han sanningen, men han var rädd för att uttala den högt.
— Var bodde du tidigare? Vem tog hand om dig?
— Moster Sophie… Hon kom från barnhemmet. Men hon dog. Hon sa att om något skulle hända mig skulle jag gå till kyrkogården. Till mamma.
Daniel kunde inte hålla sig längre. Han sträckte ut armarna och kramade pojken försiktigt. Till en början spändes han, men sedan höll han sig hårt, som om han väntat hela sitt liv på just detta ögonblick…
I fem år hade Daniel levt i tomhet, utan att veta att hans son växte upp någonstans i samma stad.
