En 17-årig pojke var försvunnen i nästan en vecka. Föräldrarna vände sig genast till polisen. Flera räddningsteam tillsammans med lokalbefolkningen letade efter honom. Enligt föräldrarna bar han den dagen en röd t-shirt och svarta shorts.
Pojken hittades på den sjunde dagen, och till och med de mest erfarna poliserna kunde inte hålla tillbaka tårarna när de såg vad som hade hänt honom.
Han var bara 17. Den kvällen körde han till förorten för att träffa en vän och sedan åka hem tillsammans. Men till mötet kom han aldrig.
När han slutade svara i telefon började oron redan under de första timmarna. Han var pålitlig, punktlig – och det oroade familjen omedelbart.
Sökandet började samma natt. Han hade senast setts nära den gamla dammen, i ett träskliknande skogsområde.
Terrängen var svår: tät vass, vatten, stigar som ledde ingenstans. Alla letade — polis, frivilliga, räddningstjänst. Droner flög över området, dykare genomsökte stränderna, men inget hittades.
På den sjunde dagen såg en av sökarna ett rött tygstycke bland det höga gräset. Där, mellan trädens rötter och vassen, låg något som ingen var beredd på.
Han låg på sidan, utmattad och redan livlös. Hans ben hade fastnat i en gammal, rostig metallfälla — en gammal jaktfälla som någon en gång lämnat och glömt.
Bredvid fanns spår av en desperat kamp: brutna grenar, rivmärken på träden, gräs som slitits upp med rötterna.
Han hade försökt ta sig loss. Ända till slutet.
Ambulansen behövdes inte längre. De lokala poliserna, som sett mycket, stod tysta. En av dem vände bort sig och torkade ögonen.
— Han var här hela tiden, viskade någon. Den första dagen hoppade vi över det här området, vi trodde inte att han kunde vara här.
Senare blev det klart: på grund av smärtchocken och blodförlusten försvagades han snabbt. Det fanns ingen täckning — telefonen hade ingen signal och batteriet tog slut nästan direkt. Han ropade, men ingen hörde honom.
Historien skakade inte bara staden, utan hela regionen. I flera dagar efteråt lade människor blommor vid dammen.
