På våren inträffade i staden en händelse som verkade vardaglig. Hälsokontrollen tog bort nästan 20 000 hönsägg från butikerna.
Största delen bedömdes som oanvändbara: utgångna, spruckna, smutsiga. Alla skickades till stadens soptipp, bakom ett staket med taggtråd.
Lastbilarna tömde lådorna med ägg som vanlig skräp. Efter några dagar föll kartongerna sönder i regnet, fåglarna pickade i sig en del, resten försvann helt enkelt bland övrigt avfall.
Invånarna glömde nästan genast bort det.
Men tre månader senare hände något som ingen kunnat förutse.
Det var tidigt på morgonen när tippvakten märkte att korparna inte kom som vanligt till högen med organiskt avfall. Han gick närmare — och stelnade. Inuti sopbergen rörde sig något.
Tusen små gula dunbollar rörde sig bland rutten potatis och yoghurtförpackningar. Små, pipande, levande. Kycklingar. De var väldigt många.
De fanns överallt — mellan däck, under plastflaskor, i springor i gamla möbler. Hur hade de överlevt? Hur kläcktes de utan inkubator, utan höna, utan vård?
Nyheten spreds över staden med otrolig fart. Folk kom för att se ”miraklet”. Forskare var förbryllade: det fanns ingen logik. På tippen fanns inga förutsättningar för kläckning, särskilt inte efter så lång tid.
Lokalbefolkningen började kalla dem ”kycklingarna från ingenstans”.
Kycklingarna började tas hem — av medkänsla för några, av vidskepelse för andra.
Och även om myndigheterna inte fann någon förklaring, var det för stadens invånare klart: det var inte bara vanliga kycklingar. Det var ett mirakel fött mitt i soporna.
