En man fördes till stadssjukhuset i gryningen — medvetslös, med rivsår i ansiktet och trasiga ärmar. Inga dokument hittades på honom. Läkarna sa att han kan ha fått ett slag mot huvudet. Han vaknade först på kvällen. Han visste varken sitt namn eller vilken dag det var.
Några timmar senare kom en polissergeant — dyster, med trötta ögon. Vid hans sida gick en schäferhund i stram koppel. Hunden var lugn, men hans ögon följde noga varje rörelse.
— Vad heter du?
— Jag vet inte…
— Var var du i natt?
— Jag… jag minns verkligen inte… Förlåt…
Sergeanten skrev något i sitt block, men plötsligt drog hunden i kopplet och gick fram till sängen. Han stannade, stirrade på mannen, satte sig sedan ner. Efter en stund lade han sig vid sängkanten och släppte honom inte med blicken.
— Bob, kom. — Sergeanten ryckte i kopplet.
Hunden rörde sig inte. Han morrade inte, skällde inte — han låg bara där, som om han vaktade honom. Eller… väntade.
Läkarna såg på varandra. Mannen förstod inte varför hunden reagerade så.
Men sanningen kom fram senare. Sergeanten återvände med identifiering från fingeravtryck: Viktor Selin, 39 år. I databasen stod han som en särskilt farlig brottsling, kopplad till rån mot banker, juvelerare och vapenförråd.
— Verkar som om vi äntligen har dig, sa sergeanten tyst.
Bob reste sig. När handbojorna satt på Viktors handleder gick schäfern lugnt ut ur rummet — som om hans uppdrag var fullbordat.
