Föraren körde i tystnad, nära mitten av vägen. På passagerarsätet halvsov en gammal hund.
Sedan, utan någon som helst förvarning, dök en främmande bil upp framför dem. Den körde långsamt. Vid ett tillfälle saktade den in, bakdörren öppnades på glänt — och en svart soppåse kastades ut i vägkanten. Bilen gasade upp och försvann runt hörnet.
Föraren spände sig. Hunden morrade och lyfte på huvudet, vaksam. Han saktade in och stannade. Soppåsen vid vägkanten… började röra på sig.
Med hjärtat bultande klev han ur bilen och gick mot påsen.
Den var täckt av lera och genomblöt. Mannen hukade sig och rörde vid plasten. I samma ögonblick ryckte något plötsligt till därinne.
Med darrande händer tog han fram en kniv och öppnade försiktigt. Under plasten fanns ett tyg — och en liten barnhand stack plötsligt ut.
Förbluffad tog han ett steg tillbaka. Sedan, med all sin styrka, vecklade han försiktigt ut tyget. Framför honom låg en liten pojke, omkring två år gammal, med lerigt ansikte, bleka läppar och slutna ögon.
Han svepte in honom i sin jacka, lyfte upp honom och bar honom till bilen. Hunden kom fram, gnydde lågt och slickade barnet på kinden. Bebisen gav ifrån sig ett svagt ljud, sedan blev det tyst igen.
Föraren satte sig åter bakom ratten, fingrarna skakade fortfarande. Vad skulle han göra nu? Ringa polisen? Åka till sjukhuset? Eller…
Till slut styrde han mot sjukhuset.
Senare hörde han på nyheterna att ett tvåårigt barn försvunnit. Föräldrarna var spårlöst borta, troligen på flykt.
En vecka senare lämnade han in en ansökan om tillfällig vårdnad. En månad senare blev den permanent.
