Jag är 54 år gammal, en självsäker och erfaren kvinna. Jag var gift i 26 år, men en dag insåg jag: jag förtjänar bättre. Jag kastade mig inte in i något förhastat, jag tog inga ogenomtänkta beslut. Jag väntade tills min son började på universitetet och flyttade hemifrån – sedan packade jag mina väskor och gick.
Jag hade en liten lägenhet jag ärvt av min mamma. Tidigare hade min man och jag tänkt ge den till vår son, men nu bestämde jag att han skulle förtjäna sitt eget hem. Själv skulle jag äntligen leva livet på mitt sätt.
Till en början var det förvirrande. Min man försökte vinna mig tillbaka, lovade att allt skulle bli annorlunda, men jag ville inte tillbaka till ett gyllene fängelse. Jag började betrakta livet omkring mig, lärde mig om frihet och började njuta av den.
Mina väninnor sa att jag var galen som återigen började intressera mig för män. Men jag ville framför allt känna mig som en kvinna: vacker, åtråvärd, viktig.
Några år gick, och jag lärde känna Viktor. Vi var grannar och sprang ibland på varandra i parken. Våra samtal blev längre, våra blickar varmare. Till slut bjöd han ut mig på en dejt.
Jag bestämde att vi skulle träffas hemma hos mig, för att överraska honom med mina kulinariska färdigheter. Jag lagade en fin middag, tände ljus och tog på mig min vackraste klänning. Jag var nervös men förväntansfull.
Exakt klockan sju ringde det på dörren. Jag öppnade… och blev stående. Viktor stod där. Utan blommor. Utan choklad. Utan någon gest av uppmärksamhet.
— Kommer du tomhänt? frågade jag, förbryllad.
— Och? Vi är inte barn längre, svarade han med en ton av förvåning.
— Just därför, svarade jag med ett sarkastiskt leende. ”Hej då.”
Jag stängde dörren mitt framför näsan på honom.
Vreden vällde upp inom mig. Hur kan en vuxen man bete sig så? Men med åren har jag lärt mig en viktig sak: man måste respektera sig själv. Om en man från första stund inte ser mig som en kvinna – utan bara som en trevlig samtalspartner eller kvällens kock – kommer inget gott ur det.
Senare spred en sårad och förnärmad Viktor rykten i hela huset om att jag var för högfärdig och dömd att förbli ensam hela livet. Så får det vara – jag föredrar att vara ensam än illa sällskapad.
Kanske möter jag någon gång en riktig gentleman. Eller så är de alla borta?
Vad tycker du? Gjorde jag rätt?
